Halvtid i Bregottfabriken... Del 1

Sitter i ett fint hus ute på landsbygden på Sveriges största ö, och njuter av tystnaden. Det känns härligt att ha vetskapen att man kommer att stanna i ytterligare tolv dagar innan det är dags för återresa till den grönvita huvudstaden. Barnen har varit vakna i två timmar, och har äntligen kommit till ro med sina leksaker. De övriga vuxna i huset njuter av att trycka huvudet mot kudden ett tag till...


Den andra halvan av bloggen befinner sig även den på annan ort, på en välbehövlig semester i Thailand, så uppdateringarna kommer att bli minde frekventa, dock inte obefintliga, den närmaste tiden. Även bloggare måste få ta semester ;) Lämpligt nog har laget gjort detsamma!!

Ok, let´s talk some football! Nu har jag kommit till det stadiet, där jag anser att en liten summering av de 15 första omgångarna vore på sin plats; vad finns det egentligen att säga om Greggs bygge so far?! Så här inledningsvis nöjer jag mig att dela in prestationen i två delar, taktiskt och disciplinärt. Enligt dessa två bedömningskriterier har Hammarby, i det stora hela, utvecklats i positiv riktning. Om man inleder med den andra punkten, så kan väl alla som besökt träningar under tidigare säsonger och denna se en enorm skillnad. Borta är flamsandet och, ibland, ifrågasättandet av vissa övningar. Borta är de tydliga grupperingarna inom laget, liksom den ibland "inte-hundraprocentiga-inställningen-till-de-olika-övningarna". Gregg har verkligen lyckats skapa ett lag av den tidigare fragmentariska truppen samt sett till att få alla att ge allt på träningarna. Rent taktiskt har Gregg, i alla fall från början, varit tydlig med hur han vill spela, samtidigt som det är tydligt att de senaste matchernas resultat fått honom att inse att hans önskan att spela fotboll inte alltid sammanfaller med det som kanske är mest fruktbart i denna serie (el americano gjorde visserligen en taktisk förändring i och med torsken mot BP i träningsmatchen. Lägre utgångsläge i pressen). Gregg blev efter ett tag smärtsamt medveten om att hans possessioninspirerade och rörliga fotboll säkerligen passar bättre i den högsta riksserien. Den viktigaste utmaningen kvarstår dock; vilket är det mest effektiva sättet att ta sig dit? First things first, alltså! Det ska bli intressant att se hur den veckolånga, och helt träningsfria, semestern påverkat honom inför omstarten; jag menar, sju dagars distans kan få honom att vilja ändra ett och annat. Vad vet jag...

Resultatmässigt har säsongen hittills bjudit på både söta och sura karameller. De första sex omgångarna var de av det allra sötaste slaget, vi förde matcherna och bjöd publiken på både underhållning och kämpaanda. Attitydmässigt var det tydligt att spelarna och ledarna verkligen tänkte en match i taget; man seglade inte iväg och tänkte på matcherna längre bak i serien. Från Assyriskamatchen och framåt hände något; spelarna verkade tycka att de äntligen hittat medicinen att lyckas i Superettan, samtidigt som motståndarna började ställa upp sig handbollsliknande i sitt försvarsspel. Assyriska och Landskrona gav oss ett smärtsamt uppvaknande; joga bonito har ett botemedel, nämligen tät, tät defensiv! Detta föranledde Gregg till att ändra lite i sitt offensiva, kanske naiva, spel även om den första halvleken mot Falkenberg fortsatte på den inslagna, offensiva, banan. Nytt för denna match var att vi faktiskt tog ledningen två gånger, för att tappa den vid lika många tillfällen. Snacket om att "bara vi tar ledningen, så öppnar matchen upp sig" verkade inte heller fungera. Vad vi nu såg var ett gäng fotbollskillar med ett stukat självförtroende, vilket föranledde försvarsspelet att se mer än lovligt virrigt ut...

Attitydmässigt har "en-match-i-taget-inställningen" modifierats lite. Det var inte längre en match i taget man tänkte, utan mer åt hållet "tar vi bara sju poäng på de sista matcherna före uppehållet (LSK, Öster och J. Södra), så är det bra". Bortblåst var den totala fokuseringen på enbart nästa match. Vi vet alla hur många poäng nämnda matcher resulterade i...

Igår spreds den föga förvånande uppgiften att Roger Sandberg lämnar Hammarby; jag som har följt Hammarby på väldigt nära håll, kan verkligen säga att Roger var vingklippt i sin roll som assisterande tränare, även om jag tycker att han fick mer ledande uppgifter på träningarna under den sista månaden (kanske märkte man att Roger var på väg bort, och ville därför lyfta fram honom. Vad vet jag). Från att ha varit öppen och tagit sig tid att prata med oss supportrar under "Franzéneran", har han blivit allt mer tillbakadragen och tillknäppt, och det har varit tydligt att han inte trivts till hundra procent. Personligen tycker jag att det är synd att han lämnar, eftersom han alltid bemött mig på ett trevligt sätt. Dock, Roger känner helt säkert att han inte kommit till sin fulla rätt under Greggs ledning och att man inte utnyttjat hans kapacitet på rätt sätt. Det känns inte som att det har blivit så mycket "bollande" mellan amerikanen och svensken angående taktiska frågor. Jag vill framföra ett stort lycka till i framtiden till dig Roger! Det var bland annat dit positiva bemötande som fick mig att vilja besöka fler träningar än vad fallet var tidigare!!

Summa summarum i tränardebatten: Att vara assisterande under en svensk tränare är verkligen inte samma sak som att vara assisterande åt en amerikansk dito; inget "Lars-Tommy" eller Lars-Roland" här inte... Det är tydligt att Gregg vill ha sin egen stab runt omkring sig, och det kan man förstå, samtidigt som jag känner en liten oro för att någon av de ytterst betydelsefulla personerna runt Hammarby, som verkligen är föreningens själ, också riskerar att försvinna eller tröttna...



Mer om lagets prestationer kommer när familjen och vännerna erbjuder mig en liknande "skrivlucka" som denna morgon...