Två förlorade poäng...

Det kan tyckas märkligt att skriva så; att ha åkt till Örebro och tagit med en pinne skulle i de flesta sammanhang ses som en framgång för lagen i vår skitserie. Inte för Barcelona, kanske, men för samtliga lag i Superettan, i alla fall. Dels med tanke på närkingarnas tabellplacering, dels med tanke på deras mördande statistik; nio segrar av nio möjliga. Hur som helst, som vi alla vet, så var inte en poäng tillräckligt i jakten på... ja, ni vet; det som vi har jagat under fyra års tid. I och med gårdagens resultat, kommer jakten dessvärre även gälla under det femte året i Superettan, och möjligtvis även ett sjätte.

1-1 kan ses som tämligen rättvist, även om Bajens slutforcering, enbart den, lätt skulle kunna ha renderat tre poäng. Efter kvitteringen hade Hammarby tre kvalificerade målchanser, och i ljuset av detta, samt vad det kommer att betyda för avslutningen av säsongen, kände jag en stor besvikelse när domaren blåste för full tid. Man får något drömlikt i blicken när man tänker på fortsättningen av serien om vi bara hade fått in det där lednings- och, förmodligen, segermålet. Om man ser på matchen i sin helhet, är det helt i sin ordning med delad pott; Örebro ägde första halvleken fullständigt, även om Bajen givetvis enligt matchplanen överlät initiativet till de svartvitklädda. Speciellt matchminut tio till 25 kändes farliga. Bajen tog emellertid tillbaka initiativet efter halva den första halvleken, för att återigen tappa det under de avslutande tio minuterna.

Efter att Dennerby i pausen deklarerat ett fortsatt disciplinerad försvarsspel, så måste ÖSKs ledningsmål ha känts ganska opsykologiskt för Hammarby; redan efter tre minuter fick de in ett skott, som via Theorins ändalykt, retfullt enkelt rullade förbi en ställd Johannes Hopf. Om man tittar närmare på målet ser man att Figge går på samma boll som Guldborg, vilket gör att Örebrospelaren enkelt kan nicka tillbaka bollen till två fristående hemmaspelare, varav den ena, oartigt nog, beslöt sig för att skjuta bollen i mål. Om Figge på ett tidigare stadium sett detta, skulle han ha kunnat gå högre upp i sin markering i första läget. I denna spelsekvens, skulle backlinjen även kunnat ha fått hjälp av det inre mittfältet, som, i mitt tycke, borde ha kunnat täcka upp den ytan. Man såg redan läget komma, när Örebros högerback (?) drev upp bollen på kanten; d.v.s. innan han levererade den fint slagna långbollen in i straffområdet.

Innermittfältet kom också emellanåt för långt ner i sitt spel, och det blev tydligt i jakten på andrabollarna; vid de tillfällen ÖSK slog långa bollar och dessa så småningom nickades bort av våra backar, vann hemmalaget dessa bollar, vilket ledde till fortsatt bollinnehav. Om Nik och Tranberg hade haft en lite högre utgångsposition, skulle dessa bollar med lätthet kunnat ha fiskats upp.

Utvisningen förändrar givetvis matchbilden, även om hemmalaget fortsatte med två anfallare och valde att centrera sitt mittfält. Detta innebar att Hammarby fick större utrymme på kanterna, och det var därifrån de flesta lägen kom. Det är tydligt att Dennerby präntat in vikten av att slå tidiga inlägg, och dessa skulle vid några tillfällen skapa farliga lägen. Dessvärre var målvakt Jansson ofta alert vid dessa tidiga inspel, eller så var våra spelare för sent inne i boxen. I mitt tyckte slogs en del inlägg lite för tidigt under den tiden vi hade en man mer på banan. Vi skulle istället ha kunnat vänta med dessa med syfte att hinna få in mer spelare i boxen. Bajens kvitteringsmål kom efter ett mycket fint kantmål, där Kennedy drivit upp bollen längs vänsterkanten och slagit en mycket elegant höger-utsida till den nyinkomne Schlebrügge. Just Schlebrügge borde få starta i nästa match, eftersom han i stort sett är den enda som kan skapa farligheter på fasta situationer med sitt eminenta huvudspel; det huvudspel som så när renderade i ett 1-2-mål. Om nu inte Jansson hade varit så snabbt på benen, och hunnit boxa bort den. Därtill förfogar Max över den överlägset bästa passningsfoten i backlinjen.

Beträffande våra fasta situationer, känns det som om smekmånaden sedan ett par matcher är över för mister K:; vi skapar inte lika många chanser på våra hörnor som vi borde, dels med tanke på att vårt huvudspel på dessa inte håller särskilt hög kvalitet, dels med tanke på att hörnorna inte alltid håller den nivå som vi har vant oss vid. Vid minst hälften av de tolv (?) hörnorna, skapades ingenting. De var antingen för lågt slagna eller så satsade Kennedy på att skruva in dem i det bortre krysset. Samma kryss som han träffade mot Brage och Degerfors. Det nyss skrivna, känns nästan som att svära i kyrkan, eftersom hans betydelse för laget i övrigt är så stor. Men, men, även solen har fläckar...

Spelarna kan lämna denna match med högt hållna huvuden, alla gav allt, och spelet var stundtals ganska bra; även långa stunder i den första halvleken. Jag har gott hopp om att ett liknande spel kan resultera i många inspelade poäng under de avslutande elva matcherna, samtidigt som det kan vara mentalt påfrestande att veta att man är så gott som avhängda i jakten på... Det gäller att visa stolthet för färgerna, precis som våra fantastiska fans gör i match efter match. 

Jakten på en allsvensk plats kan fortsätta... år 2014! Det står klart efter omgångens resultat. FFF, GIF och ÖSK ångar på, och även om en liten spira av hopp (återigen) skulle tändas vid en eventuell seger mot FFF, så kommer detta, om jag känner de grönvita rätt, att släckas i matchen efter den. Det är så läget är, och det är dessvärre det vi har vant oss vid under den snart fyra år långa ökenvandringen.


Väl mött på hemmamatchen mot FFF; jag tycker att alla ska bege sig dit för att visa den enorma supporterkraft vi besitter.

Tre poäng hämtade i den småländska skogen...

Det är väl ungefär så man kan sammanfatta segern mot Värnamo. Skönt, välbehövligt, men ingalunda ett steg mot en allsvensk plats. Vi är nio poäng efter FFF, och även om vi möter dem hemma efter bortamatchen mot Örebro, så har det grönvita laget dessvärre visat prov på en ruskig instabilitet. Ni vet, en seger följs av ett litet hopp, vilket sedermera tillintetgörs efter en mindre bra insats. Så har det varit under detta år (och även under tidigare år), och jag ser ingen anledning till att detta mönster kommer att förändras.

Dagens match såg jag 45 minuter av, tack vare några hjältar på svenska fans som bjöd oss följare på olika streamingsiter. Den första försvann efter cirka tre minuter, men den andra streamen möjliggjorde 45 minuters tittande för min del (den andra halvleken). Jag missade därmed de två målen, men tack vare repriserna från matchen, så kan jag säga att det var riktigt fina mål det bjöds på. Lallet, som fått förtroendet från start, nickade in ett långt inlägg, slaget från högerkanten (jag vet inte vem som slog inlägget). Det andra målet var ett lobbmål, signerat en frispelad Sundin. Det var hans femte mål för säsongen. Dock, enligt kommentarer på svenska fans samt den allt annat än påläste kommentatorn, hade Sundin dessförinnan bränt två jättelägen.

I den andra halvleken spelade Hammarby kontrollerat, vilket tillät Värnamo ett större bollinnehav än under den första halvleken. Hemmalaget skapade en riktigt het målchans då Pär Cederqvist nickade tätt utanför från nära håll. Mål där, och det skulle ha kunnat bli lite nerv i matchen. Hammarby hade även två jättelägen att utöka inläggen, men Rynells avslut hamnade mitt på, samtidigt som Lallet, tio minuter senare, sköt en retur högt över i öppet läge.

Dennerby hade vaskat om lite i startelvan; Tranberg, Rynell, Lallet och BB in på bekostnad av Nik, Luke, CC och Timisela, och med resultatet i hand var det lyckade rokader. Tranberg var gedigen i sitt spel, och Rynell, med sin härliga bollkänsla, stod för en mycket bra insats. På kanten var Lallet en injektion, och han höll en imponerande jämnhet, även om han tappade bollen ett par gånger. Det känns som om halvfransosen lärt sig att värdera sina lägen lite bättre. Därtill är han målfarlig, och söker sig gärna på mål från sin kantposition; han nosar upp lägena, helt enkelt. Detta är något som har saknats då CC haft denna position; det är sällan som CC söker sig i avslutningsläge när bollen befinner sig på den andra kanten. Lallet stod dessutom för två fina framspelningar till Sundin och Kennedy, vilka borde ha gått ett bättre öde till mötes.

Två bortasegrar i rad, betyder mycket för självförtroendet, och det är tydligt att laget har lättare att prestera borta än hemma; dels med anledning av att de grönvita kan spela mer avslappnat, dels med anledning av att hemmalagen spelar lite mer offensivt än vad de gör när de spelar boll i den kungliga huvudstaden. Nästa omgång möter vi ÖSK. På bortaplan. Mot ett, förmodligen, offensivt Örebro. Pekar detta mot en matchbild som kan gynna oss, månne?! En liten strimma av hopp, trots allt...

Tre inhämtade poäng...

Efter tre raka oavgjorda matcher, blev det då äntligen dags för en seger! Känslan att vakna upp med en seger i ryggen, är betydligt mer behaglig än den känsla man haft tidigare morgnar efter idel oavgjorda resultat att luta sitt labila morgonhumör emot. Nu, däremot, kunde jag och Rättviksroggan vakna upp med ett leende på läpparna.

Segern var odiskutabel, trots att de grönvita i vanlig ordning hade svårt att skapa någonting vettigt under de inledande 45 minuterna. Jag kände mig ändå ganska lugn inför den andra halvleken, eftersom jag insåg att Dennerby skulle komma ut med nya, mer effektiva, instruktioner till spelarna. Som alla vet, blev ju matchbilden lite annorlunda än planerat, i och med Abrahamssons minst sagt klantiga ingripande. I föreliggande situation är det lätt att det låser sig för det numerärt överlägsna laget, i form av en ökad bekvämlighet, lägre passningstempo samt en känsla "det här ordnar sig nog". Alla; ledare, spelare och fans, känner till detta syndrom, och trots det, går så många i fällan. Hammarby hade svårt att få upp bolltempot, även om passningarna hyfsat ofta gick framåt, centralt, från uppspelande backar. Däremot, i den sista tredjedelen (fotbollens modeord), blev löpningarna, just inga löpningar, utan vi blev väldigt stillastående. De löpningar som gjordes, var osynkade med den uppspelsfot, som levererade bollen.

I pausen talade Dennerby om vikten av bolltempo samt snabbare spelvändningar, och det märktes att det var ett mer beslutsamt grönvitt lag på banan. Efter cirka en kvart kom då ledningsmålet; Mr. K. drev upp bollen, Timisela kom, något sent för en överlapp, på högerkanten, Mr. K. ignorerade det enkla passningsalternativet, och slog istället ett tidigt, härligt knorrat, inlägg, som Sundin elegant stötte in med vänsterdojjan! Efter det målet, var det inget snack om saken, vi kontrollerade matchen totalt; dock inte på samma passiva sätt som efter ledningsmålet mot Östersund, utan på ett mer offensivt sätt; men utan risktagande. 2-0- målet var riktigt snyggt; egentligen är det synd att reprisen inte visar hela sekvensen från uppspelet i mitten fram till Adelstams fina nick. Fick slog ett av säsongens hittills bästa inlägg, och Adelstam avslutade kyligt. 3-0-målet gjordes återigen av Sundins vänsterdojja; på en fin central passning från Nik. Bollen borrade sig upp i krysset, och ÖIS-målvakten kunde inte göra något åt det fina avslutet.

Den gångna träningsveckan har jag kunnat se hur Bajen fortsatt med att jobba mycket med avslut från den sista tredjedelen. Dennerby har velat se tidigare passningar och mer beslutsamma löpningar från forwards. Under den första halvleken såg vi inte mycket av detta, men under andra halvleken kom verkade det som om spelarna hade tagit till sig de övningar som de nött på under veckan. Det finns ingen Dennerbyeffekt att tala om, utan snarare en mental effekt, som jag hoppas kommer att följa spelarna under resten av säsongen; att ta med sig tre mål in i nästa match, kan skapa det nödvändiga lugnet i avslutningsmomenten. Dessutom torde Haddad vara spelklar till nästa omgång, och hans egenskaper kan komma väl till pass mot långskånkarna i LSK...

Nu gäller det att detta resultat följs upp av ett liknande på söndag; och om och om igen, tills vi står på Vår Arena för sista (?) gången denna säsong och firar vår uppflyttning mot Mackans nya lag.

Degen t/r- en reseberättelse i dur!

Cirka 00.30 öppnade jag dörren till lägenheten i Sköndal. Mörkret och tystnaden när jag kom hem var en ruggig paradox till de dryga tretton timmar jag upplevt före hemkomsten...

Uppladdning inför bussresan. 

Klockan 11.00 samlades vi på torget, för att bege oss de dryga 20 milen västerut; området kantades av både grönvita anhängare och lätt förvånade yngre och äldre ur den övriga (icke-grönvita) befolkningen. Jag passade på att ta ett gäng kort på dem som skulle fylla de sex bussarna till den viktiga Superettan, och det var med glädje jag såg att skaran bestod av allt från unga flickor i vuxensällskap till gamla gubbar barnsällskap ;) Hammarbyfamiljen är med andra ord väldigt stor, och detta faktum möjliggör en samhörighet utöver det vanliga.

Skönt gäng på bussen.

"Lugna bussen", anlände sist och avgick också sist, eftersom busschauffören hade lite problem att öppna och stänga framdörren. Vår ledsagare försökte på olika sätt att få dörren i svängning, samtidigt som vi resenärer såg det komiska i situationen. "Köra med öppen dörr, är väl inget problem, det är skönt när det fläktar. Det hade varit värre om vi hade flugit..." Jag fick lite Sällskapsresan 2-känsla (ni vet, när de ska åka skidkabinen, och när liftarbetaren hittar en lös bit från kabinen slänger iväg den) när jag såg hans mekande. Nåväl, till sist kom vi iväg, och började rulla västerut under tiden som skränig musik rasslade ur de undermåliga högtalarna. Till sist fick musiken stängas av, och vi kunde återigen diskutera allt mellan himmel och jord på den ganska sunkiga bussen (de vågar väl inte låna ut de finaste bussarna till oss). Efter en "pisspaus", stannade bussen utanför inhägnaden, och likt ungkalvar på grönbete sprang vi ut ur bussen, för att, inledningsvis, ta ett par bira i gröngräset utanför det s.k barområdet. Bemötandet från poliserna var mycket trevligt, och som man kan se på en av bilderna fick jag hjälp av en polis (ville vara lite anonym) att öppna min öl. Det är tydligt att orten Degerfors samt den värmländska ordningsmakten tycker att det är kul att ha oss här. Vi bidrar ju faktiskt även till en liten höjning av det "degerforska" ekonomiska välståndet. Men, framför allt, bidrar vi till en härlig inramning, både på orten och på läktaren.

Trevligt bemötande från polisen!

Väl framme på arenan, var det mycket folk, även om vi var klart mindre till antalet jämfört med den legendariska tågresan förra året. Jag ställde mig först i mitten, men sedan insåg jag att jag inte skulle se mycket av matchen då mittsektionen täcktes av de mest intensiva flaggviftarna, och detta irriterade någon så till den milda grad att ett litet handgemäng uppstod. Situationen lugnade emellertid ned sig snabbt. Nåväl, längst till höger, från läktaren sett, blev min nya placering. Den första halvleken var som ett töcken för mig och mina resekompisar, inte på grund av ölen, utan med anledning av den allt annat än fina underhållningen. Jag tror att skottstatistiken hamnade på 0-0 efter spelade 45 minuter. Say no more...

Den andra halvleken var långa vägar bättre, och Bajen dominerade, förutom mellan minut 60 och 65, totalt. Vi spelade ut Degen efter alla konstens regler, och vi lyckades skapa en hel del heta lägen, men målet kom, paradoxalt nog, till på den "sämsta" chansen. Kennedy, förutom det fina målet, var helt fantastisk och från hans Brolinroll kunde han skapa många fina lägen för oss. Mr. K. överlät nästan konstant hela högerkanten till vår holländske högerback, vilken klarade uppgiften med den äran. Många är de som vill ha Kennedy på en central plats i laguppställningen; detta istället för att på papperet husera på högerkanten. På planen ser det emellertid annorlunda ut, eftersom "kungen" nästan alltid söker sig in i banan. Detta ställer givetvis krav på att Timisela får hjälp av de centrala mittfältarna i hemjobbet, eftersom han annars lätt kan hamna i numerärt underläge.

Kennedys hörna går direkt i mål. Bollen finns ovanför Besaras (27) huvud!

Besara gör en okej match, även om jag har större förväntningar på den unge gossen; det fattas lite i hans prestation. Han, liksom de övriga, fick ut mer av sitt spel i den andra halvleken, och Nahir hade ett riktigt fint skott från distans, som målvakten med stor möda tippade till hörna. Hur som helst, om Besara inte fungerar tillräckligt bra, är ett alternativ att sätta in "kungen" i mitten för att därmed göra plats för Lallet, Rynell eller Lincan på högerkanten. Jag tycker dock att Nahir är värd ett par chanser till på sin centrala mittfältsposition, men då måste han verkligen ta tillfället i akt att visa att han är en man för startelvan.

Besara blev bättre ju längre matchen led!

Tuborg och Theo var mycket stabila i mitten, och de två kommer att få kampera ihop ända tills det att Max är redo för comeback. Mittlåset släppte verkligen inte till många lägen, och de fick även god hjälp av mittfältarna. En spelare som inte riktigt hållit samma höga nivå som i höstas är Nik. När Baggio åter blir i spelduglig form, anser jag att det är läge att byta ut kanadensaren mot amerikanen. Nik har svårt att få till sitt spel, han kommer ofta lite sent i duellerna, och han lyckas inte heller särskilt bra i sin bollbehandling, vilket emellanåt leder till onödiga bolltapp.




Även Lallets och Castros insats lovade mer; den först nämnda bidrog som vanligt med stor energi, och han stod för fina tekniska nummer i form av fina dribblingar, passningar och avslut. Lallets dryga 45 minuter var matchförändrande, och det var faktisk vår halvfransos som stod för avslutet som ledde till den målgivande hörnan. Castro kom omgående med i spelet, genom att stå för en fin framspelning, som Sundin tyvärr inte kunde förvalta. Under sin korta tid, visade Castro att han är på rätt väg, och Gregg sa att det är hans insatser på träningarna och i U21, som åter har berett en plats för herr Castro i vår tillspetsade trupp. Kanske läge för en plats i startelvan på söndag?!

Lallet forsar fram!

På hemvägen var stämningen i bussen mycket uppsluppen, trots en del onödiga stopp och omvägar. Dels var vi tvungna att dra till Karlskoga för att, var det tänkt, hämta upp två av våra resenärer som blivit "lobbade" av polisen. Väl på plats, efter 15 km omväg, fick vi reda på att de hade blivit upplockade av en annan buss. Nåväl, "äntligen på väg hem", tänkte jag, när vi efter ytterligare 20 minuter stannade till på ett ställe som lystrade till namnet "Våtsjön", för att äta lite mat. Problemet var att matstället var stängt, vilket gjorde att vi efter ytterligare tio minuter, kunde vi fortsätta vår färd hemåt.

Obligatorisk paus!

"Lugna bussen" var allt annat än lugn (dock på ett positivt sätt), och den nya sången som hördes från läktaren sjöngs med jämna mellanrum på vägen hem (en del av ramsan finns på youtubeklippen). Det var en mycket bra ramsa, som de flesta i bussen stämde in i. Även de förvånade matgästerna och kassapersonalen på McDonald´s fick njuta (?) av vår sångfärdigheter. Det var ett ganska roligt ögonblick när 30 bajare i högform stormade in på donken och under 20 minuter förgyllde uttråkade Örebrobor lite grann. Personalen, likt den i Hedemora efter Bragematchen, hanterade situationen på ett mycket bra sätt, vilket inbjöd till skratt och glad stämning.

Att åka buss tillsammans i sammanlagt sju timmar, gör att man får en helt annan kontakt med varandra, och jag är mycket positiv till den fina stämningen som infinner sig på bussarna. Man kommer verkligen närmare varandra. Jag vill passa på att tacka alla inblandade i "Lugna bussen"; jag skulle vilja nämna många namn, men eftersom jag knappt vet vad någon hette, och då jag är så usel på personbeskrivningar, så får det bli ett kollektivt tack. Fantastiskt fina killar och tjejer befolkade denna buss, och förgyllde därmed min upplevelse. Ni ser vilka personerna är genom att kolla på de upplagda bilderna.


Tretton timmar med Bajen igår. Idag ägnar jag lika lång tid åt min underbara familj! Fridens!


Förresten, Återigen, här är texten på ramsan som klacken sjöng. Lär er denna till den historiska matchen mot ÄFF på söndag!

"På Söderstadion fanns hjärtat
På Söderstadion fanns vi
Där ekade våra sånger
Alltid för Hammarby

På norra läktar`n där brann det
Där var det alltid en fest
Nu går vi mot nya tider
Men vi kommer alltid va` bäst. 

Sha la la la la la la la
Sha la la la la la la la

Sha la la la la la la la

Sha la la la la la la la"

Tankar efter matchen mot J.Södra...

Och jag som hade hoppats på att inte behöva skriva om ett grönvitt lag efter två raka förluster; speciellt inte efter den fina insatsen mot Landskrona. Jag är både besviken och förvånad!

Inmarsch i hopp om en bra grönvit insats...

Andra raka förlusten på fyra dagar; det är Hammarbys facit alltsedan den fina insatsen mot BOIS. För andra matchen i rad underpresterar Hammarby å det grövsta i den andra halvleken, efter att i de båda matcherna stått för ganska hyggliga förstahalvlekar. Både GAIS och J.Södra ändrade sitt spelsätt i den bemärkelsen att de gick högre upp med laget och därmed skapade en starkare press på våra backar. Dessa förmådde då inte att behålla kylan, utan stod för en uppsjö meningslösa höjdbollar på en av planens kortaste spelare. Likheterna mellan de båda matchernas andrahalvlekar är slående!

Visst, spelschemat har varit tätt på sistone, men det är ingen ursäkt för att Bajen tappar matcherna i den andra halvleken. Jag börjar nästan misstänka att spelarna är för dåligt tränade, att de inte orkar spela två nittiominutersmatcher på fyra dagar. Svagt, i så fall; och då ska det ändå sägas att Gregg roterade en hel del. Den svaga (?) konditionen märktes tydligt när laget inte orkade fylla på med spelare i "boxen" när vi kom runt på kanterna. Om det inte var Erik Sundin, så var det en kantspelare som var tvungen att vänta in sina lagkamrater för att kunna slå ett inlägg. Så ska det inte riktigt gå till...

Enligt fotbollskanalen har Hammarby använt samtliga 23 utespelare på nio matcher, vilket vittnar om en otrolig spelbredd, där samtliga spelare är lika bra, och där laget spelar för få matcher för att alla ska få ordentligt med speltid. ELLER, så kan det bero på att det finns en osäkerhet på hur Gregg vill formera laget, vilka spelare han vill använda, vilken spelidé han har och på vilka positioner han vill använda sina spelare. En viss rotation är givetvis nödvändig, eftersom det är eftersträvansvärt att hålla en sund konkurrens i truppen, samtidigt som det är väldigt konstigt att en spelare som spelar 45 minuter i en match, sedan helt försvinner ur matchtruppen i nästa, nästa och nästa. 

Anfallskonstellationerna har förändrats; visst, en stor del av förklaringen ligger i att Erik Sundin missat en del matcher p.g.a. krånglande ljumskar. Hur som helst, det skapar ingen större trygghet att laborera med laget hur som helst. Jag menar, Billy Schuler har ju stått för ganska starka insatser de gånger han fick chansen på försäsongen samt under de inledande matcherna. Efter det, har han endast fått göra enstaka inhopp (undantag i matchen mot Brage), vilket givetvis måste tära på hans självförtroende. Hur Adelstam känner sig, kan vi endast spekulera i; från att ha fått starta i premiärmatchen till att få göra endast ett fåtal minuter efter det.

En av många långbollar mot Sundin...

Gårdagens match var helt bedrövlig, i synnerhet den andra. Det kändes som om vi blev tagna på sängen av motståndarlagets mer aggressiva press. Våra backar lyckades inte hantera pressen och vårt innermittfält gav minimalt med stöd i uppspelsalternativen. Till nästa match skulle jag faktiskt vilja se ett återinträde för Monday James i backlinjen i stället för Theorin. Hans tuffa och kompromisslösa spelstil, skulle vara en nödvändig väckarklocka för de övriga spelarna. Bara han håller sig borta från att ta onödiga varningar långt ifrån det egna målet. Även om Monday kan vara lite av en säkerhetsrisk, så besitter han ett större lugn med bollen, och har en lägre felprocent i passningsspelet.

Efter den "all-time-low-insatsen" mot Falkenberg ändrade Gregg sin 4-4-2-uppställning, till en mer balanserad 4-2-3-1-dito. Detta eftersom han ansåg att Bajens bollinnehav hade sjunkit för varje match som gått sedan matchen i Borås. Frågan är vad han nu tänker göra när de grönvitas målproduktion är på tok för låg? Jag har följande förslag; spela med Kennedy, Besara, Baggio och CC/Lincan på mittfältet och kör med Sundin och Schuler i anfallet. Låt dessa spelare få förtroendet ett tag, och ändra inte på denna uppställning om någon skulle misslyckas. Efter cirka 60-70 minuters spel, alltså när dessa har kört slut på sig själva, är det bara att sätta in Nik istället för Baggio, Lincan/Lallet/CC på kanten samt Adelstam eller Castro i anfallet.

Nästa match är, osannolikt nog, framflyttad en dag. Detta med sju dagars varsel! Nytt speldatum blir söndagen den 2 juni. Fan ta förbundet eller TV4 om de vågar flytta på bortamatchen mot Östersund (lördagen 29/6), eftersom jag, med hela min familj, bokat boende i denna stad under dessa dagar!


Kom igen! Nu sluter vi leden!

Säsongens bästa match!

Det dröjde till den sjunde omgången innan vi fick se några mönster i hur el americano vill att hans grönvita mannar ska spela. Emellanåt fick 8 702 åskådare se ett rörligt, kvickt och fyndigt spel från hemmalaget. Och chanser, det skapades verkligen. Framför allt Mikael Rynell var på spelhumör, och om han hade visat samma kyla och fått samma utdelning som han brukar ha på de träningar jag har sett, skulle den nyttige yttermittfältaren ha kunnat göra tre mål. Två av de "missade" lägena var frukten av mycket fina individuella prestationer; i synnerhet den första när han drev bollen längs med straffområdeslinjen för att sedan försöka sig på en lobb i målvaktens bortre hörn. Hans andra läge, friläget, var, i ärlighetens namn, svagt att missa efter en underbar upprullning à la handboll (för att använda Arne Hegerfors uttryck när Brasilien och Careca gjorde mål mot Frankrike i VM-kvartsfinalen 1986). Hammarby hade flera situationer i motståndarens straffområde där framför allt Besara och Sundin visade prov på både fyndigt och rörligt spel. Besara har nu fått några matcher på sig som offensiv mittfältare eller släpande forward, och han, liksom många andra, stod för säsongens bästa match. Besara har ett mer självklart agerande när han har bollen, han tappar den inte lika enkelt och han hittar sina medspelare med fina passningar. Rörligheten samt tekniken är en av hans främsta tillgångar, och jag hoppas att denna match är ytterligare ett led i fina prestationer från hans sida. På minuskontot hittar vi hans tendens att falla för lätt. Enligt de tv-rapporter jag fick, så var det straff när Besara gjordes omkull, men med anledning av hans tidigare historia, krävs det mycket för att domaren ska blåsa. Fel eller inte, avgör själva.

På torsdag är det återigen dags för match, och det är nödvändigt att Greggs mannar hinner ladda om batterierna.

Samtidigt som Hammarby under stundom spelade mycket fin fotboll, ska man vara ärlig och säga att BOIS hade åtminstone fyra riktigt giftiga lägen; två frilägen från varsin kant i den första halvleken, ett mycket bra nickläge samt det, i medier omnämnda (som om det var den enda saken som hände i matchen) ribbskottet i matchens absoluta slutskede. När skåningarna väl spelade sig fram till lägena, fanns inte riktigt skärpan kvar. Även om försvarsspelet under stora delar såg starkt ut, måste Gregg ta fram sina amerikanska analysverktyg och hans och Carlos fyra ögon för att förebygga att sådana situationer dyker upp i Hammarbys egna straffområde.

Timisela, utbytt i 80:e mot BB, gjorde en mycket bra match och hans trygghet med bollen är en viktig ingrediens i Bajens uppbyggnadsspel; i pressade situationer ömsom höll han vårdat i bollen, ömsom spelade den vidare till en bättre placerad medspelare. Bra jobbat. BB hoppade in och stod nästan omgående för en matchavgörande insats när han i en underbar hemlöpning centralt glidtacklade en presumtiv målchans till hörna.

De centrala mittfältarna, framför allt Baggio, var mer involverad än vanligt i uppspelsfasen och lyckades hitta fina spelvägar både framåt och i sidled. Nik stod för några fina raka passningar till Besara som i sin position framför Landskronas backlinje, skapade ständig oreda i motståndarförsvaret. Även defensivt stod Baggio och Nik, i vanligt ordning, för ett gediget arbete; de kämpade, de slet och, framför allt, de vann, i samspel med sin backlinje, tillbaka många bollar. Den enda kritiken som kan riktas, är att det emellanåt fanns ett "hål" mellan vårt mittfält och backlinje, vilket ledde till att motståndarspelarna lite väl enkelt kunde komma rättvända mot vår backlinje.

Stämningen, många har redan skrivit om magin mellan den 60-65 minuten, förtjänar ett omnämnande. Det blir riktigt mäktigt när åtminstone 8 650 åskådare låter ramsan "Hammarby är dom bästa" gunga mellan betongväggarna; i synnerhet under den perioden där alla verkligen tog i. De som varit där känner skillnaden mellan ett vanligt skrikande mellan läktarna, och det skrikande när alla verkligen tömmer struparna med luft för att stötta de grönvita. Jag hoppas innerligen att vi tar med detta till vår nästa hemmamatch, för det är verkligen mäktigt när alla dels tar i för fulla muggar, dels uppmanar alla i deras närhet att skrika ännu högre. Det händer bara på söder. Bara i Bajen, (Kanske) bara på Söderstadion. Förhoppnings vis på Vår Arena. Starkt jobbat, kära vänner.

Slutligen, efter gårdagens match återstår endast tre matcher på vår 47-årige vän; för en vän är det verkligen. Min första match på Söderstadion såg jag 1984, och jag vet inte hur många med- och motgångar vi har råkat ut för. För att nämna något, åren i slutet av 80-talet och i början på nittitalet var riktigt jobbiga, åren mellan 2001 och 2006 riktigt underbara och åren mellan 2009 och 2012 vill jag helst glömma. En liten uppmaning till alla, se till att skänka pengar till tifohinken för ett mäktigt avslutningstifo, se till att masa er till de sista matcherna, se till att sjunga och skrika lika ljudligt som ni gjorde i "magic 60th minute", men, och detta är på blodigaste allvar, ta inte med en kompis som bara vill insupa stämningen på arenan. Alla som är med, ska lära sig de ramsor som vi kör, och ta i för allt vad tygen håller. Ett intressant faktum, som många kanske noterat, är att stämningen ofta blir bättre när vi är runt 8 000, då arenan till den största delen består av s.k. hardcores.


Tack, alla, för en underbar måndagskväll! Nu gäller det att laget ger järnet på torsdag. Forza, alla grönvita mannar, och ni som åker de 50 milen sydväst, jag är grymt imponerade av ert engagemang, sjung fram laget i 95-minuterskampen mot tre poäng.

Retrospektivt kollage... Tankar om Brageresan...

Jag har inte haft tid att skriva om framgången i bortamatchen mot Brage, och eftersom minnena därifrån var så fina, såväl resultatmässigt som upplevelsemässigt, skriver jag några rader om detta.

Matchen samt tillhörande buss- och förberedelsetimmar var riktigt härliga. Efter en rask promenad var jag framme, och runt 10.30 rullade bussarna iväg från Gullmars. Dagen, och åldern, till ära hade den "lugna" bussen valts för de sisådär 25 milen nordväst. För en tvåbarnsfar var dessa timmar en ren njutning, där man helt och hållet kunde koncentrera sig på sitt bussällskap utan att bli avbruten (OBS, jag gillar att vara pappa). Jag och kollegan pratade hela vägen upp, och det var bonding på hög nivå; allt mellan himmel och jord (mest jord) avhandlades. Därtill avnjöts några härliga öl; allt från Heineiken, via Pilsner Urquell till 1981. Resan upp gick mycket bra; bussen höll, ljudnivån var "pensionärsanpassad" och endast ett busstopp.

Väl framme, drog vi till Restaurang Liljan för att fylla våra magar med, skulle det visa sig, en av de sämsta luncherna i mannaminne; en kall hamburgare med microvärmd (nu är jag snäll) miniklyftpotatis. För att tänka positivt, ett roligt minne i hur dåligt mat kan tillagas skapades i alla fall. Liljan hade tänkt rätt; de var förberedda för anstormning; men de hade glömt att värma maten, och det blev tydligt när man öppnade frigolitförpackningen. Frigolitförpackningen... ja, ni hörde rätt, kändes väldigt   McDonald´s à la 80-talet. Nåväl, stämningen på uteserveringen var hög, och vi var väl runt 400-500 personer som njöt av varandras sällskap i det fina vädret. En timme före matchstart var vi väl knappa tusentalet som gemensamt drog till den antika arenan, för att sjunga fram laget till tre poäng. Och tre poäng skulle det bli...

El capo,"Katten", stod för en storstilad insats under matchen, och han gav oss inte en lugn stund. Så fort det blev lite slött, piskade han på. Stämningen blev därefter, och jag kan inte sluta att imponeras av personer som ägnar hela matcher till att se till att sångerna blir så många och högljudda som möjligt. Att han missar matchen, enligt hans utsago såg han endast 30 sekunder av den första halvleken, verkar vara av underordnad betydelse. Hur som helst, en stor eloge till honom. Bra jobbat!

Läktaren var lika undermålig som förra gången, och man kunde verkligen känna hur plankorna höll på att ge vika när vi ömsom hoppade, ömsom sjöng våra sånger. Jag kände mig dock ganska lugn ändå, men det är nära på skamligt att ett Superettanlag inte kan bjuda på en bättre läktare för en månghövdad bortasektion. Det kändes som de sönderhoppade plankorna åkte skytteltrafik till matchvärdarna. Misstänker att Brages enda åtgärd blir att spika fast dem igen. Lyckligtvis kommer vi inte att vara där nästa år ;)

Bajens två mål kändes verkligen som en befrielse; sakta men säkert åt laget sig in i matchen. Den första halvleken, kändes verkligen händelsefattig, men när man ser på sammandraget visade det sig att vi hade tre mycket goda chanser att göra mål. Alla flaggor, all sång, allt hoppande, gjorde att jag inte riktigt noterade det som hände under de första 45 minuterna. Hur som helst, spelet var inte särskilt imponerande; i synnerhet inte under den första halvtimmen. I den andra halvleken spelade de grönvita upp sig, och skaffade sig, tack vare ett tröttkört Brage (för andra matchen i rad möter vi ett lag som haft betydligt kortare tid att återhämta sig mellan matcherna), ett stort övertag. Bollinnehavet var stort, och till slut kom även utdelningen; ett kanonfint mål av Lallet, som tyvärr undgick mig då jag befann mig i en ocean av flaggor. Det var för övrigt underbart att se Lallets glädje över sitt hett eftertraktade mål. Fansen var lika lyckliga, och det tog väl, i runda slängar, en minut för honom att slita sig ifrån omfamningarna. Med dryga tio minuter kvar, stängdes matchen definitivt av vår hårt jobbande "Nik, Nik, kanadick, säg Nik, Nik kanadick".

Hemresan var lite lugnare, här gjordes försök till analyser för att förklara utgången av matchen. Det gick väl sådär. Huvudsaken var att vi vann. Vi stannade till vid McDonald´s i Hedemora och det är en grov överdrift att hävda att personalen var förberedd på en anstormning från cirka 200 bajare. De unga tjejerna, med Julia i spetsen, gjorde dock ett mycket gott dagsverke, trots att de under trekvart fick jobba "häcken av sig". "Kassajulia" lyckades till och med få tyst på de bajare som, i hennes tycke, tryckte på för mycket och fyllde struparna med för mycket sång. Klockan 22.57 stannade bussen vid Gullmarsplan, 13,5 timmars resande var till ända.

Jag önskar tacka alla inblandade för en mycket trevlig resa och ett lyckat arrangemang. Nu gäller det att den positiva trenden håller i sig till måndagsmatchen mot Landskrona. Jag ämnar avlägga ett besök på Årsta på lördag, för att kontrollera att de sköter sig.


Vi ses i vimlet på måndag!

Brage away...

Första bortamatchen för säsongen, innebär en resa på en sisådär 25 mil nordväst. Jag har fått ledigt av familjen, vilket innebär en tolv timmar "ledig" tid för egen del. Det ska bli fantastiskt roligt att åka, samtidigt som jag vill passa på att sända en tanke av tacksamhet till min kära sambo, som tar hand om de två vildarna på hemmaplan. Som tack, kan hon få åka till Degerfors... Om hon nu vore fotbollsintresserad.

Jag och kollegan från skolan har valt den s.k. lugna bussen, vilket innebär ett lite mindre hektiskt tempo, än om man hade åkt med "ungdomarna". Ska bli kul att snacka med honom om ditt och datt i lugn och ro. Det är inte ofta man får den möjligheten med det trånga schemat som man har. Givetvis är ölkassen med, men det blir inget gigantiskt röjande; inte på bussen, i alla fall. Vi har ju ett par timmar att "slå ihjäl" i Borlänge, så det finns gott om möjligheter att stämma in i skönsången med tusentalet bajare i de centrala delarna av staden. Därtill, väl framme i Brages "huvudstad", kommer jag även att möta upp min vän från Rättvik, som är medlem i den initierade fraktionen SBGNÖ, d.v.s. Söderbröder glöder norröver! Det är första gången han går på en bortamatch, och vad är mer passande än att åka de 45 minuterna från Rättvik till Borlänge. Han lär inte bli besviken.

Beträffande matchen, är jag lite osäker på hur Hammarby kommer att formera sitt lag; förut var huvudfrågan, i 4-4-2-uppställningen, huruvida vi skulle ha två defensiva mittfältare eller en. Nu har ytterligare en dimension tillkommit; blir det 4-4-2 eller 4-2-3-1? För mig lutar det åt det senare alternativet, eftersom jag tror att Gregg prioriterar ett stort bollinnehav, framför två spjutspetsar. Jag skulle gissa att Monday tar plats i mitten och att Rynell, efter sin fina insats mot AFF, får chansen på kanten. I övrigt tror jag på samma startelva som sist.

Oavsett om det blir 4-4-2 eller 4-2-3-1, så vill jag absolut inte se en repris på insatsen mot FFF; den pinsamt håglösa insatsen måste bli en engångsföreteelse på den grönvita fotbollskartan. Nu kommer det att bli ett helt annat tryck från den grönvita klacken, dels p.g.a. att arenan är mer lämpad för stämning, dels för att vi  kommer att vara minst dubbelt så många jämfört med senast. Jag hoppas att detta kan inspirera de grönvita krigarna. Valet av spelsystem minskar i betydelse om alla i laget krigar, och vågar hålla huvudet kallt.

Modet är en viktig aspekt i det hela, och detta är givetvis kopplat till självförtroendet. Jag har hört Gregg, dels på den senaste presskonferensen, dels vid andra tillfällen, prata mycket om betydelsen av självförtroende; att våga s-p-e-l-a bollen till varandra som de har tränat på, att våga ta löpningarna i hopp om att delta i ett väggspel samt att våga kliva upp i pressen när lägen erbjuds.


Kom igen, grönvita krigare; ta med kampmomentet från senaste matchen och förbättra spelet en aning, så kommer det att gå vägen. "Don´t let us down"! Vi lever för hur det går för laget!


Nej... nu är det dags att hoppa in i duschen och bege sig till Gullmars! Ha en trevlig dag, alla!

Fotbollen i skymundan...

Tre poäng blev det denna match, men det är inte matchen i sig, som är det bestående intrycket denna kväll.

Det bestående intrycket handlar om den tysta minut som dryga 8 000 människor genomförde som en hyllning till en avliden kollega. Upplevelsen blev extra stark, eftersom den tysta minuten, som var helt knäpptyst, genomfördes på en arena som knappast förknippas med tystnad. En avliden, blivande trebarnsfar, tillhörande ett fiendelag, visades en enorm respekt av både Hammarby- och Assyriskafans under denna tysta minut. Stor respekt till alla inblandade, och manisfestationen är ytterligare ett bevis på att fotbollen faktiskt förbrödrar, och inte, som många enögda fotbollsjournalister hävdar, enbart är ett forum där hat växer och frodas. Liv är viktigare än klubbtillhörighet, och detta kan ingen någonsin ta ifrån oss. När det väl gäller, finns en enorm förmåga till att visa respekt, ödmjukhet och även kärlek då någonting hemsk har inträffat. Jag är själv tvåbarnsfar, och blir alldeles tårögd av tanken om något skulle hända mina fina barn, mig eller deras underbara mor någonting. Mina tankar finns för alltid hos den familj som Ivan Turina lämnar bakom sig. Jag hoppas att familjen får det stöd de behöver, och att döttrarna, när de är stora nog, kommer att få hjälp att minnas honom. När liknande händelser inträffar, liksom i fallet Stefan Liv, känns det viktigt att stanna upp lite och skänka en tanke av tacksamhet till det liv man har och de vänner som finns runt omkring. Det är lätt att man tar saker för givet, och att man glömmer bort att visa uppskattning till alla underbara människor man har runt omkring sig.


Matchen i sig, är egentligen inte särskilt mycket att skriva hem om; vi vann på ren tur, på krigarinstinkt och på att vi var mer utvilade än Assyriska till den här matchen. Tre poäng är ändå alltid tre poäng, och dessa ger oss den nödvändiga knuffen i rätt riktning, både beträffande tabelläge och självförtroende. Och... och det ska inte underskattas, vi gjorde faktiskt Assyriska ganska uddlösa, vi förhindrade faktiskt dem att få igång sitt vägvinnande spel!

Bajen hade valt att ställa upp med en 4-2-3-1-uppställning, där Besara fick husera i området mellan AFFs mittfält och backlinje. Hans insats var väl sådär, och han har helt klart mer att bevisa. Jag hoppas emellertid att Gregg ger honom fortsatt förtroende på denna position, eftersom killen behöver fyllas på med stora doser självförtroende. Detta framgick av största tydlighet under gårdagens match. Tack vare den extra personen på mittfältet, fick Bajen även ett större bollinnehav, vilket, enligt Gregg på presskonferensen, har minskat match för match sedan premiärmatchen. I matchen mot FFF var de grönvitas bollinnehav väldigt lågt. Bajen hade klart mer boll, men hade väldigt svårt att skapa några bra lägen, och det känns symptomatiskt för matchen att vi fick hjälp med att göra målet.

Mikael Rynell stod för en mycket bra insats, och visade med sin första bolltouch att han är i god form. Just hans trygghet med boll, bidrog till att det grönvita spelet faktiskt förbättrades från matchminut 30 och framåt. Mikael tog hand om många uppspel, där han, med ryggen vänd mot motståndaren, framgångsrikt petade bollen inåt plan för att skapa yta åt sig själv och medspelarna. Därtill hade han ett par sköna "tvåfotare" och en riktigt läcker nedtagning. Från att inte ha varit med på bänken, till att göra en så gedigen insats, är tämligen imponerande. Han lär spela från start på torsdag.

Även Hopf stod för ett mycket bra spel, han var lugn i inläggsspelet, och var en starkt bidragande orsak till att de tre poängen kunde hämtas hem. Hans räddning och efterföljande "bortskyffling" av bollen efter Baggios felpassning, var av högsta klass.

CC stod, framför allt defensivt, för en bra insats, där han vid flertalet tillfällen arbetade tillbaka bollen. Imponerande att se, och dessa aktioner tände verkligen publiken. Jag önskar emellertid att han får till sitt offensiva spel lite mer och att hans samarbete med Figge förbättras. Igår, liksom mot FFF, såg man knappt skymten av något samarbete mellan dessa två. Här måste en förbättring ske.

Nåväl, vi önskade oss tre poäng, och det var det vi fick med oss hem. Låt oss nöjas med det; "we are still learning and improving", som Gregg sa på presskonferensen.


Och, som sagt, vila i frid, Ivan!