Tankar om matchen mot Ljungskile

En tråkig fredag rent resultatmässigt, följdes av en ännu tråkigare lördag; vare sig Sverige eller Hammarby lyckades sätta lite guldkant på tillvaron! Tråkigt är ordet, sa Bull...

Den 23 april tog vi den senaste hemmavinsten, och det är nästan som om man har glömt hur det var att kliva ner för trapporna på norra med en seger i bagaget. Jag hoppas verkligen att Öster får klä skott för den grönvita frustrationen i nästa hemmamatch; däremellan vore det rätt skönt om vi lyckades tvåla till ”Trelleborg-med-knappt-1 500-åskådare-per-match”.

Spelmässigt skiljde sig matchen markant jämfört med det spel vi visade upp mot Falkenberg; vi har helt klart mer defensivt inriktade, och det var inte många gånger som vi kom till riktigt farliga avslut under den inledande halvtimmen. Givetvis beror detta, dels på de spelare som ockuperade de inre mittfältspositionerna, dels på de relativt tama resultat som de grönvita visat upp på sistone. Säkerheten främst, kändes det som. Och som belöning för detta, gick vi till pausvila med… ett 0-1-underläge, sedan LSK gjort mål på blott sin andra målchans. Backlinjen spelade överlag stabilt under den första halvleken, och Mackan stod inte för ett enda misstag under de inledande 44 minuterna. Tyvärr raderades hans fina insats ut av den ödesdigra frispark han drog på sig strax utanför eget straffområde. Även Ängelholms ledningsmål tillkom på ett sådant sätt för ett par veckor sedan. Utan ett överanvändande av sina armar i närkamperna gör Mackan en mycket bra insats, och jag tror att vi i honom har ett bra mittbacksämne. Jag vet att Gregg jobbar på att få honom att använda armarna mindre, och jag hoppas att se en snar förbättring. Vi kan inte fortsätta att dra på oss frisparkar i liknande lägen då det finns alltför många motståndare som vill leka Beckham på frisparkarna…

Den andra halvlekens inledande tio minuter var bland de sämsta som presterats hittills under säsongen, och det var tydligt att de grönvita påverkats negativt av LSKs opsykologiska mål. Vi saknade helt struktur i både försvars- och anfallsspel. Överlag skapade vi inte särskilt många målchanser fram till den bittra straffmissen i mitten av den andra halvleken. Om sanningen ska fram, hade LSK en hel del farligheter under denna period, och vi ska, i ärlighetens namn, vara tacksamma att det endast stod 0-1 fram till straffmissen. Det som hittills saknats under säsongen är ett vasst anfallsspel, och det är tydligt att vi inte fyller på tillräckligt; vid vissa tillfällen fick kantspelarna eller anfallaren vänta in sina medspelare, istället för att slå in bollen direkt. Vi måste helt enkelt få in fler spelare i boxen. Efter straffmissen, fick Hammarby igång sitt spel bättre, och utsatte stundtals LSK för en ganska hård press, typiskt nog gjorde deras andremålvakt sitt livs match (jag undrar hur bra deras förstekeeper är) mot oss. Olyckligt nog är det inte första gången man hör att motståndarmålvakten, -försvararen, -mittfältaren eller –anfallaren gör sitt livs match mot oss! Hur som helst, faktum kvarstår, vi har ännu inte lyckats besegra Ljungskile på hemmaplan…

Vänsterkanten förgyllde åskådarnas tillvaro med ett bra samspel, och det har till stor del sin förklaring i att denna kant fått vara förhållandevis intakt under hela säsongen. Högerkanten, däremot, var inte, och har inte heller varit, lika framgångsrik under säsongsinledningen. Detta finner delvis sin förklaring i att det har laborerats en hel del med högerkanten, och det är inte särskilt ofta de grönvita startat med samma spelare på högerkanten. Lallet och Figge har ett fint samarbete till vänster, och det vore önskvärt om till exempel BB och Rynell fick några matcher tillsammans, så att de lär sig varandras spelsätt! Se bara på Figge, under de inledande matcherna såg många honom som ett svagt kort, men allteftersom matcherna fortgått, har han blivit bättre och bättre; både offensivt och defensivt. I och med att han har fått spela ihop sig med Lallet, har han även vågat utmana sina motståndare, och vid flertalet tillfällen lyckats ta sig förbi… Figge har haft en positiv utveckling!

Jag saknade även Castros kreativitet på mitten, och jag hoppas innerligen att han är helt kurant inför matchen mot ”tråk-TFF”. Utan Castro är vi tämligen lättlästa, vi har ingen spelare som genom att göra sin ”gubbe” öppnar upp anfallen. Därtill har Castro varit en av säsongsinledningens bästa spelare, så det är naturligt att en spelare av hans kaliber saknades denna kväll.

Nästa motståndare är det hittills underpresterande TFF, och jag hoppas verkligen att vi ger dem en ordentlig näsbränna på onsdag som ”tack” för bortamatchen år 2009 då det stod klart att Hammarby helt plötsligt blivit ett lag för Superettan. TFF ska få lida för att de slog den sista spiken i den sargade grönvita kistan! Hämnd, revansch; ja, vad ni vill, bara vi vinner!! Det skulle emellertid inte förvåna mig om TFF av någon outgrundlig anledning vaknar upp ur sin Superettandvala, och, likt andra lag, gör en helgjuten insats mot oss. Måtte djävulen ta alla skåningar om detta inträffar;)

De kommande omgångarna ser jag som lite av ett vägskäl; de kan vara avgörande, rent mentalt, om vi ska känna oss som ett topplag eller som ett lag i mellanregionerna. Vi kan inte vänta in eventuella nyförvärv, eftersom de inte blir spelklara förrän i augusti, och då kan det vara för sent. Vi måste helt enkelt se till att börja plocka hem trepoängare igen, annars kommer avståndet till lagen på andra- och tredjeplats bli för stort. Detta kommer i sin tur leda till ett ökat missnöje bland fansen, vilket även kommer att få negativa konsekvenser för spelarna rent mentalt. Vi vet hur det har varit under de två senaste säsongerna. Kort och gott, herr Berhalter, smekmånaden är över!