Ett stort tack till alla som deltog i denna ceremoni! När jag och sonen kom fram 9.50 möttes vi av en 300 meter lång kö, vilket gjorde att nervositeten spred sig lite grann; "kommer jag att få med mig någonting från mitt gamla hem?". Mina farhågor skulle visa sig bli obesvarade, det fanns gott om minnen till alla. Stämningen var härligt uppsluppen bland de bajare som dök upp för att ta med sig ett minne hem; antingen till sin kammare, balkong eller sitt landställe. Alternativen och förslagen till placeringen av artefakterna var många och fantasifulla. Det var underbart att se alla prylar som togs med; reklamskyltar, plankor, betongdelar, gräs, vändkors, "metallspetsarna" från entrén ovanför bortasektionen, stenplattorna från spelargången, toalettskyltarna, räckena, metallstängslen, etc.
Jag hade med mig min äldste son, och han fick hjälpa till med sågningen av bänkrader samt plockande av lite Söderstadiongräs. Det gjorde han med den äran, han tyckte det var riktigt kul, trots de tre vändorna vi fick ta till Globengaraget och tillbaka. Plankorna var riktigt gedigna, och de var tunga att bära. Utan lille William skulle det ha blivit en vända till. Tack för hjälpen, käre son (du var ju trots allt med på tre matcher på denna arena)! Jag passade även på att köpa boken "Jag hör till de få som kan leva". Utöver minnena till oss, tog vi med oss lite saker till min ryggskadade svåger och och polaren som blivit magsjuk. Karma, karma...
Vad ska man då göra med det man fick med sig? Gräset har jag redan planterat i en blomlåda, får se var jag placerar den. Misstänker att balkongen inte är den optimala platsen då gräset säkerligen kommer att dö av kylan. Får ta en liten kamp med sambon att placera den någonstans inomhus; dropp- och smutssäkrat, givetvis. Plankorna har jag sedan länge tänkt göra en bänk av; mitt yrkesval har möjliggjort att jag kommer att kunna besöka träslöjdsläraren på skolan och jobba lite med det. Får se om han sätter betyg på mig efteråt...
De mentala minnen som jag plockar med mig från vår borg är många och goda; allt från de glest besatta matcherna på mitten och slutet av 80-talet och till de ofta fullsatta diton från 1994 och framåt. Det var väl någon gång från 2002 och framåt som vi hade över 10 000 åskådare i över 40 matcher i rad. Tror sviten bröts mot brögänget Kalmar då "endast" dryga 9 500 hade sökt sig dit. Åtskilliga har ju minnet av SM-guldet som bästa Bejenminne, men detta minne delas
inte av mig, eftersom jag då jobbade i Bryssel. Dock minns jag mobilrapporteringen de sista minuterna. Nåväl... Hemmasegrarna mot Malmö, Helsingborg och Göteborg har alltid suttit fint, och en annan
match som jag minns väl var 2-1-segern mot Gefle hemma inför VM-uppehållet 2006 då vårt nyförvärv Dadomo (han fick inte sitt tremånaderskontrakt förlängt) gjorde 2-1 i sista minuten, trots att vi hamnat i ett underläge samt fått José Monteiro utvisad. Någon som minns; jag vet, ett lite udda minne, men det var det segermålet som gjorde att vi, i alla fall tillfälligt, hakade på toppen under uppehållet?!
Det värsta minnet är utan tvekan Frölunda hemma i Kvalsvenskan 1991 då vi var tvungna att vinna för att få möte den dåvarande "mjölkkossan" Helsingborg i ett avgörande dubbelmöte om en plats till allsvenskan. Tomas Lundin kvitterade relativt sent, och sedan sköt Tomas Nilsson bollen i stolpen och ut... till en helt fristående Mikael Andersson, vilken hade oskickligheten att skjuta bollen utanför. Tomheten efter detta var obeskrivlig...
Dagen avslutades med handboll i "Jerkahallen" inför en entusiastisk publik. Söderlaget ledde i stort sett hela matchen, men fick dessvärre till slut se sig besegrade i en härligt intensiv match!
Återigen, tack Hammarbyfamiljen för en härlig dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar