tisdag 30 juli 2013

Tre inhämtade poäng...

Efter tre raka oavgjorda matcher, blev det då äntligen dags för en seger! Känslan att vakna upp med en seger i ryggen, är betydligt mer behaglig än den känsla man haft tidigare morgnar efter idel oavgjorda resultat att luta sitt labila morgonhumör emot. Nu, däremot, kunde jag och Rättviksroggan vakna upp med ett leende på läpparna.

Segern var odiskutabel, trots att de grönvita i vanlig ordning hade svårt att skapa någonting vettigt under de inledande 45 minuterna. Jag kände mig ändå ganska lugn inför den andra halvleken, eftersom jag insåg att Dennerby skulle komma ut med nya, mer effektiva, instruktioner till spelarna. Som alla vet, blev ju matchbilden lite annorlunda än planerat, i och med Abrahamssons minst sagt klantiga ingripande. I föreliggande situation är det lätt att det låser sig för det numerärt överlägsna laget, i form av en ökad bekvämlighet, lägre passningstempo samt en känsla "det här ordnar sig nog". Alla; ledare, spelare och fans, känner till detta syndrom, och trots det, går så många i fällan. Hammarby hade svårt att få upp bolltempot, även om passningarna hyfsat ofta gick framåt, centralt, från uppspelande backar. Däremot, i den sista tredjedelen (fotbollens modeord), blev löpningarna, just inga löpningar, utan vi blev väldigt stillastående. De löpningar som gjordes, var osynkade med den uppspelsfot, som levererade bollen.

I pausen talade Dennerby om vikten av bolltempo samt snabbare spelvändningar, och det märktes att det var ett mer beslutsamt grönvitt lag på banan. Efter cirka en kvart kom då ledningsmålet; Mr. K. drev upp bollen, Timisela kom, något sent för en överlapp, på högerkanten, Mr. K. ignorerade det enkla passningsalternativet, och slog istället ett tidigt, härligt knorrat, inlägg, som Sundin elegant stötte in med vänsterdojjan! Efter det målet, var det inget snack om saken, vi kontrollerade matchen totalt; dock inte på samma passiva sätt som efter ledningsmålet mot Östersund, utan på ett mer offensivt sätt; men utan risktagande. 2-0- målet var riktigt snyggt; egentligen är det synd att reprisen inte visar hela sekvensen från uppspelet i mitten fram till Adelstams fina nick. Fick slog ett av säsongens hittills bästa inlägg, och Adelstam avslutade kyligt. 3-0-målet gjordes återigen av Sundins vänsterdojja; på en fin central passning från Nik. Bollen borrade sig upp i krysset, och ÖIS-målvakten kunde inte göra något åt det fina avslutet.

Den gångna träningsveckan har jag kunnat se hur Bajen fortsatt med att jobba mycket med avslut från den sista tredjedelen. Dennerby har velat se tidigare passningar och mer beslutsamma löpningar från forwards. Under den första halvleken såg vi inte mycket av detta, men under andra halvleken kom verkade det som om spelarna hade tagit till sig de övningar som de nött på under veckan. Det finns ingen Dennerbyeffekt att tala om, utan snarare en mental effekt, som jag hoppas kommer att följa spelarna under resten av säsongen; att ta med sig tre mål in i nästa match, kan skapa det nödvändiga lugnet i avslutningsmomenten. Dessutom torde Haddad vara spelklar till nästa omgång, och hans egenskaper kan komma väl till pass mot långskånkarna i LSK...

Nu gäller det att detta resultat följs upp av ett liknande på söndag; och om och om igen, tills vi står på Vår Arena för sista (?) gången denna säsong och firar vår uppflyttning mot Mackans nya lag.

3 kommentarer:

  1. Trodde du hade tjej sankan, du som verkar så tuff och matcho...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tjej har jag, men det är bara för att hålla en pk-fasad. De två barnen jag har, ingår i spelet ;)

      Radera
  2. Med tanke på att jag läste att du vaknade upp med rättviksroger och att ni hade ett leende på era läppar

    SvaraRadera