Återigen på Söderstadion, och denna gång var det ett helt annat go´ i laget jämfört med tidigare. De grönvita satte redan från första spelminut nivån på matchen, och laget spelade mycket inspirerat mot ett för kvällen ganska håglöst Örebro. Jag hade helt klart förväntat mig mer från närkingarna, dels med anledning av deras tabellplacering, dels med anledning av deras "förflutna" i Allsvenskan 2012.
I ärlighetens namn var Hammarby flera klasser bättre än ÖSK, klasskillnaden var enorm; i synnerhet mellan minut 20 och 60. Vi skulle med lätthet ha kunnat leda med 5-0 om vi bara hade satt våra chanser. Vi hade tre stycken 100 procentiga lägen utöver målet; Schulers friläge i första halvlekens sista minut, Schulers friläge efter ungefär 50 spelade minuter samt Sundins öppna läge på Timiselas finfina högerinlägg. Därtill hade Sundin ett hårt skott som gick tätt utanför den bortre stolpen. Lik förbannat fick ÖSK in ett reduceringsmål i den 78 matchminuten, vilket givetvis skapade stor oro på läktarled. "Skulle vi tappa denna kassaskåpssäkra ledningen", var nog tankar som for runt i folks medvetanden. Strax efter bortalagets mål, kändes det lite stirrigt, men från den 85:e minuten och framåt, spelade de grönvita väldigt stabilt. De sista fyra minuterna dödade vi genom disciplinerat spel. Under dessa minuter visade laget verkligen klass och kyla.
Segern gav el americano lite arbetsro; han har fått lite kritik för att ha sidsteppat Besara för andra matchen i rad, och därmed valt att spela med en defensiv karaktär på mittfältet. Det muttrades lite bland åskådarna före matchen beträffande, enligt dem, felaktig laguttagning. Jag står fortfarande för min åsikt, samtidigt som jag vill ge beröm åt Niks och Baggios oförtrutna spel. De vann slaget om mittfältet på ett imponerande sätt. Dock, hävdar jag, räcker det med en spelare av Niks eller Baggios kaliber för att äta upp motståndarna, och ge plats åt en mer kreativ spelare. I matcher på hösttunga gräsplaner, kan jag förstå Greggs resonemang, men inte på hemmaplan eller i matcher där mattan är i nästintill perfekt skick. Vi spelar trots allt i Superettan, inte i någon europeisk toppliga.
Monday James stod för riktigt imponerande 65 minuter, Öreboranfallarna fick inte en lugn stund; Monday ömsom klev emellan bollen och motståndaren, ömsom dominerade stort i luftrummet. Trist att han fick sin tredje varning, vilket gör att han missar nästa match. Theorin ersatte Monday på ett förtroendegivande sätt, och han kommer att vara redo bredvid Guldborg på torsdag mot serieledande FFF. Timisela gjorde sin klart bästa match, och stod för ett härligt inlägg till Sundin i den andra halvleken. Därtill var han placeringssäker och hade ett bra samspel med Kennedy.
På mitten gjorde transatlanterna en stark insats på det centrala mittfältet. Samarbetet dememellan samt med yttermittfältarna och ytterbackarna, gjorde att örebroarna inte fick en lugn stund. Framför allt var det kul att se hur Nik och Timisela stressade livet ur ÖSK-spelarna vid ett flertal tillfällen. Härlig aggressivitet.
CC gjorde en bättre match än senast, och hans förarbete till Sundins 1-0-mål var galant, grandiost, fantastiskt; ja, vad ni vill. Hans bollerövring och passning var av högsta klass. I spelet i övrigt finns ytterligare mycket att hämta från denna västkustspelare. CC ersattes av Lallet, som nästan direkt fick ett bra läge i en omställning, men en ouppvärmd Lallet, lyckades inte förvalta det fina läget.
Kennedy presterade sin hittills bästa match i den grönvita tröjan år 2013. Han visade ett härligt engagemang och hade ett fint driv i steget; vid ett par tillfällen blev han nästan övermodig då han försökte sig på något slags rekord i slagna tunnlar i mitten av den första halvleken. Mr K. var en riktig fältherre och var involverad i spelet mest hela tiden. Det gläder mig att både han och det övriga laget insett att han ska ha mycket boll. Det blir helt enkelt bäst så. Man märkte att han njöt av både spel och stämning, och vid ett tillfälle i det absoluta slutskedet av den första halvleken klappade han och sjöng med i publikens skönsång. Det var underbart att skåda.
Längst framme imponerade firma (vågar jag använda det uttrycket?) Sundin och Schuler på mig. Som en kompis sade till mig efter matchen, så var det "två viktiga målskyttar för oss", och jag håller absolut med om detta. Efter allt gnäll på att våra anfallsspelare producerar för lite, måste det ha varit skönt att båda fick göra mål. Schuler stod för ett imponerande arbete, och kom för det mesta rätt till bollarna. Han uppvisar ett helt annat självförtroende jämfört med det tunga 2012, och killen har en väldigt bra bollbehandling; han möter och tar emot både passningar och inkast på ett strålande sätt. Därtill är han snabb i vändningarna. Målet är frukten av ett idogt stressande från Sundin och en bollerövring av Nik, vilket gjorde att Billy kunde panga in bollen i målvaktens högra hörn framför den västra läktaren. Dessvärre bränner Billy ett par kanonfina frilägen, vilka skulle ha tryckt ner "gnällbältena" ännu längre ner i skoskaften. Den ungen amerikanen har lite svårt att förvalta riktigt fina lägen. Däremot är han vassare när han får avlossa skotten från distans; jag drar mig hans 2-1-mål mot FFF i fjolårets hemmamatch till minne. Billy måste få bättre kyla i dessa lägen, och jag hoppas att inte har missarna på näthinnan, utan att han tar med sig sitt fina spel som minne.
Erik Sundin var ett perfekt komplement till den hårt jobbande Schuler, och han sprang och jobbade hårdare än under de två tidigare matcherna. Hans 1-0-mål bar en målskytts signum; en lätt chip över målvakten, för att sedan lägga in den i tom kasse. Klass var ordet. Ett litet minus för honom var den solklara filmningen där han föll i backen i bästa (sämsta?) Glenn Strömbergmanér. Vissa har inga problem med att acceptera filmningar; jag tillhör inte en av dem...
Underbart skönt med säsongens första seger; lite paradoxalt att den kommer mot ett av seriens förmodade topplag. Bajen kämpade och krigade matchen igenom, och segern ska ses utifrån detta. Inte utifrån något klapp-klappspel. Jag är mycket glad över den grönvita prestationen, samtidigt som matchen endast var 90 minuter av totalt 2340 återstående minuter (kontrollräkna gärna). Det är inte sådana här matcher som gör att vi går upp i Allsvenskan, det är tunga, tråkiga bortamatcher, gärna mitt i veckan, mellan två helgmatcher, som gör att man tar steget upp. Denna seger är (nästan) inget värd om vi inte gör arbetet mot FFF på torsdag.
Låt oss visa att vi går in med samma inställning i samtliga matcher, inte bara dem som spelas inför 9000+ åskådare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar