Historisk trippen, 17 mars 2013!

Yes, yes, yes! Vilken fantastisk dag! Söndagen den 17 mars 2013! Ett historiskt datum. Detta datum bjöd på tre matcher, tre segrar, och en av segrarna resulterade i ett historiskt SM-guld. Första finalen på Friends arena. Högsta publiksiffran i världen på en bandymatch. Vad mer kan man begära?!

Starten på bandymatchen var helt sanslös; innan uret hade passerat tio minuter, ledde de grönvita med 4-0. Dock, och det vill jag understryka, visste jag hela tiden att det inte skulle gå så lätt fortsättningsvis. "Två, tre hörnor kan lätt vända denna tillställning", minns jag att jag sa under matchen. Och mycket riktigt, med endast ett fåtal minuter kvar av den första halvleken, hade fyramålsledningen ätits upp; i alla fall nästan. Tur att vi hann göra 5-3 före vilan. Om man ska vara helt ärligt, hade vi ett jätteläge att göra 6-3 sekunderna före paus. Istället fick vi en utvisning med tre sekunder kvar av den första halvleken. "Små marginaler", så Bull, och vi gick till halvtidsvila med dels en bräcklig tvåmålsledning, dels en stundande tiominutersperiod med en man mindre på plan. Detta var vad som väntade oss i inledningen av den andra halvleken. Inte konstigt att man var nervös inför de stundande 45 minuterna.

Likväl, trots mitt något sånär nervösa tillstånd, önskar jag understryka att jag nämnde en tidigare final mot "stålmännen" för mina kära vänner. Vilken då, kanske ni tänker?! I finalen år 2000, vår första finalmatch på ett bra tag, tog SAIK en till synes kassaskåpssäker 4-0-ledning, för att sedan tappa den till 4-4. Dock, sedan gick Sandviken ifrån och vann med 8-5. Jag förutspådde ett liknande scenario för mina kamrater. Och rätt, det fick jag. För även om det är moralhöjare att hämta upp ett stort underläge, tar det mycket på krafterna; både fysiskt och psykiskt. Om man sedan får ett bakslag, är det lätt att man inte orkar hämta sig en andra eller en tredje gång.

En liten rolig sak mitt i allt; en av boysen gick iväg för att köpa lite korv till den lille pojken jag skrev om i förra inlägget, och han var ganska häpen när han kom tillbaka och missat tre mål. När han sedan gav korven till lillponken, passade Bajen på att sätta fyran. Nåväl...

Andra halvleks inledande 15 minuter lade, i alla fall när jag tänker på matchen i efterhand, grunden till den grönvita segern. Bajen lyckades döda den första kritiska kvarten, tio av dessa med en man mindre, och laget låg väldigt lågt i sina positioner. Ingen repris på inledningen av den första halvleken, med andra ord. Dock, en bit in i den andra halvleken förvandlades 5-3 till 5-4, och då var det nervöst. Matchen stod och vägde, men när 6-4-målet föll, orkade inte SAIK resa sig. När 7-4-bollen trasslade in sig i nätet var det hela över. 8-4 och 9-4 var bara en logiskt följd av att ett överlägset lag besegrade ett kraftlöst och demoraliserat dito. Slutet får läggas in i kategorin "ovanlig"; efter Bajens 9-4-mål, jag tror att klockan stod på nästan 90 minuter, var det några ljushuvuden som tände ett par bengaler, och det var startsignalen till den obligatoriska "SM-guldsplanstormingen". Tur att det var så lite kvar, och att ledningen var så stor, annars skulle det lätt ha kunnat bli jobbigt för oss. Speakern nöjde sig med att torrt konstatera "Hammarby utökar sin ledning till 9-4... och där... avslutas matchen..." Hammarby hade tagit det efterlängtade guldet, och nu kan ingen köra den roliga bajengåtan längre. Ni känner kanske till den: "Vet ni hur man märker att våren är på gång? Nej. Bajen har precis förlorat en SM-final i bandy." Skönt att slippa den! Andra guldet sedan 2010. Inte så illa pinkat!

Vilka underbara krigare; att nästan tappa en så stor ledning, och sedan komma igen, visar på en fantastisk moral. Härligt jobbat! Jag är så oerhört stolt! Jag undrar förresten vad man tänker när man leder en final med 4-0 efter mindre än tio minuter? Matchplanen måste ju vara helt förändrad, för jag antar att det inte är något som man direkt förväntar sig... Tommy Boustedt sa en gång att det inte finns något värre än att leda med 3-0; det kändes nästan värre med 4-0 efter nio minuter.


Efter finalen i norra Sverige, var det dags att bege sig till Eriksdalshallen och se på fin handboll. På vägen dit fick man reda på att hockeyn hade grejat avancemanget till ettan via en 6-4-viktoria mot Nacka. "Ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom..." Handbollskrigarna gjorde det de skulle; inför ett fullsatt, 2 314 åskådare, Eriksdalshallen vann Bajen med uddamålet efter en fantastisk räddning i slutsekunderna av matchen lirare, målvakten "Svesse" Svensson. Upplösningen var av det mer spännande slaget; Bajens till synes säkra ledning hade krympt till  endast ett mål när endast 31 sekunder återstod av matchen. Bollen är (historisk presens från och med nu) i grönvit ägo och vi ska bara spela av matchen. Då inträffar det som inte får inträffa, vi tappar bollen, och en Kristianstadspelare blir helt fri med vår supermålvakt. Publiken suckar nästan uppgivet när vi ser den fristående anfallsspelaren rusa mot mål. Men, men, det är då han gör det, via en fenomenal benparad räddar han Bajen, och för oss till ett fantastiskt slutspel. Tack "Svesse", tack!

Jag hade den äldste sonen med mig till handbollen för fjärde gången i rad, och till denna match kom han, efter att ha lekt med sin kusin hela dagen. Det märktes vill jag lova; när matchuret stod på 12.26 i den första halvleken, blev hans ögonlock så tunga att han fick tillbringa resten av matchen i min famn. Utan att veta att Bajen skulle ta dagens tredje raka seger, somnade han in mot mitt bröst. Tunga, tunga andetag. Säkert drömde han om de tre segrarna...


Bilder kommer under morgondagen...