Tankar från dagens match

Återigen blev det en match med en bitter eftersmak; Värnamo hade endast ett par, tre chanser och lyckas få in två mål. Detta efter bedrövligt försvarsspel vid båda tillfällen.

Bajen dominerar den första halvleken totalt, och spelade en riktigt fin fotboll; i synnerhet under den första halvtimmen. Trots detta går vi till pausvila med 1-1. Helt sanslöst! Kennedy hade en boll i virket, och Erik hade två frilägen som inte förvaltades särskilt väl. Dessförinnan hade dock bonngänget haft en boll i stolpen; givetvis efter en fast situation.

I den andra halvleken, känns det att Bajen är mentalt tagna av bortalagets kvittering, och spelet är helt jämt de inledande tio minuterna. När Erik nickar ner bollen till Pablo, och den senare lägger in bollen, känns det som om vi har full kontroll på matchen. Då... helt från ingenstans...  kommer en frispark från Värnamos planhalva. Bolluslingen hinner flyga i luften under fyra, fem sekunder, och på den tiden hinner Värnamos blivande målskytt ta sig in framför sin  bevakare, vrida upp kroppen och planera vad han ska göra när bollen förmodligen ska komma dit. Mycket riktigt, han får ta ner bollen, helt förbannat ostört, och slå in den bakom en chanslös Hopf. Skandalöst dåligt försvarsspel. Det finns inga ursäkter för detta passiva agerande. Vi har hela laget i eget straffområde, och låter ändå en motståndarspelare i lugn och ro avsluta anfallet.

Nästan lika dåligt är agerandet vid den första halvlekens sista spark. Budskapet är solklart, de spelare som har markeringsuppgifter vid fasta situationer, är det fanimej en dödssynd att släppa sin markering. Vid fasta situationer är utgångsläget tämligen enkelt, alla står stilla, alla har sin markering, och är man bara uppmärksam, ska man kunna markera den kille man har till uppgift att hålla.

Hammarby står, som sagt, för en mycket bra insats under den första halvleken. Poängen är emellertid den att det inte ska krävas att vi ska skapa tio kvalificerade målchanser varenda eviga match för att möjligen göra två mål och avgå med seger. Och detta utan att man ska behöva käka upp varenda nagel på fingrarna. Som vi lärt oss av tidigare år i Superettan, krävs det endast två, tre målchanser för motståndarna att göra ett mål, medan det av oss krävs minst tio. Om ett avancemang ska bli möjligt, måste effektiviteten bli bättre; vid Israelssons två frilägen, såg det nästan nonchalant ut vid avslutningstillfällena. Dessa avslutningar kom efter en lång tid med överlägset spel och bollinnehav, och det kanske avspeglade exkalmaritens avslut. Hur som helst, leka kan man göra när man leder med 3-0 och det återstår tio minuter. Leder man med uddamålet, gäller det för hela laget att tänka effektivt.

Nåväl, mitt i all irritation, ber om ursäkt för det, så är spelet klart bättre än det någonsin har varit, så hav förtröstan alla grönvita. Fortsätter spelet att vara lika fartfyllt som under den inledande halvtimmen, och vi är lite mer effektiva, tror jag att det kommer att gå vägen.