måndag 12 maj 2014

Skön seger över symaskinerna

Äntligen! Efter en ganska medioker match senast, så visade Bajen återigen upp ett spel som lovar så mycket mer. Även om den första halvleken inte var lika sprakande som den första diton mot Värnamo. Dock såg resultatet i halvlek så mycket bättre ut idag. För att inte tala om slutresultatet.

Vi var de sju vanliga som bänkade oss tillsammans på Vår Arena; lite äldre och lite slitnare än vanligt. Saken är den att hela gänget firade en härlig 40-årsfest i lördags, och gammal som man är, sitter en dylik kväll kvar lite längre i kroppen än vad som var fallet för 15 år sedan. Man blir liksom tröttare lite längre; ni som är 35 plus fattar vad jag menar. Ni som är yngre, har god tid på er att förstå. Nåväl...

Första halvlek var ganska stabil från vår sida, även om det inte direkt glimrade om vårt spel. Därför var det extra skönt när Totte, via Erik, efter vissa problem fick in 1-0-kassen. Dessvärre fick vi inte njuta mer än sex minuter innan HFF kvitterade på en korrekt dömd straff. På andra försöket blev straffen godkänt (domaren hade tydligen inte blåst vid det första försöket). Hammarby lät sig inte dock oroas eller nedslås, utan fortsatte att mala på, och till slut så fick Kennedy in bollen via en HFF-försvarare. Lyckligtvis höll vi ledningen ända till paus, och jag var nyfiken på vad Nanne skulle ge för direktiv till laget under vilan. Under de första tio minuterna sökte jag svaret, för det var inte helt självklart vad som hade sagts; emellanåt var det lite osynkat, några pressade, medan några andra föll. En detalj som jag tänkt på sedan matchen mot Helsingfors, är att det tämligen ofta uppstår ett läge där motståndarna kommer med tre, fyra spelare ensamma mot vår fyrbackslinje, och det kan ju vem som helst räkna ut att det blir lite oroligt. Frågan är vad det är som går fel när liknande situationer uppstår. Endera är det Solli och JP som ligger för högt och därmed blir överspelade eller så är det backlinjen som inte står tillräckligt högt upp och därmed skapar luckan mellan backlinjen och mittfältet. Givetvis är det inte samma syndare hela tiden, men jag tycker att situationen uppstår för ofta för att jag ska känna mig trygg. En annan liten sjukdom som laget har, är att det emellanåt slås några indianare in i mitten, ibland från våra ytterbackar, och lite oftare från våra yttermittfältare. Extra farligt blir det då resten av laget är på väg framåt.

Jag var orolig att vi återigen skulle tappa vår ledning, eftersom det alltid är svårt att spela med en ledning i ryggen, speciellt för ett lag som vi med vår stora stöttande publik. Att backa hem är inte ett alternativ, en tokoffensiv är inte heller att tänka på. Att kunna balansera ett konstruktivt bollhållande med en kontrollerad defensiv är inte det lättaste; blir man det det minsta passiv, är motståndarna redo att hugga. Hur som helst, efter Lincans inhopp, så kändes det som om spelet satte sig; vi hade nu ett allvarligt hot i djupled, och det var många gånger som han tog löpningen med riktning motståndarmålet utan att få bollen. Lincan var hungrig och ville framåt, hans polare var mer återhållsamma i att slå de avgörande passningarna. Rätt val vid några tillfällen, fel val vid några andra. Dock, det var kul att se att han fick hela 40 minuters speltid, och jag tycker att han gjorde ett mycket fint inhopp, och jag antar att han inte försämrade sina chanser inför nästa match. Kul att en sköndalare bröstar upp sig lite ;)

Backlinjen gör en ganska stabil match, och det blir inte oroligt särskilt många gånger. Upprinnelsen till kvitteringen var ett lite väl optimistiskt försvarsspel från herr Batans sida. Sedan hamnar bollen oturligt på Markos händer. I övrigt tycker jag att de täppte till ganska bra. Timisela, som hamnat lite i skymundan, står återigen för en mycket stabil insats. Han har verkligen vuxit jämfört med föregående år; han spelar stabilt, slår sällan bort en passning och har ett gott samarbete med Totte. Marko gör en bra match, och han har något som de andra mittbackarna har lite mindre av, nämligen aggressiviteten. Just denna egenskap talar lite för honom, faktiskt. Han måste emellertid lära sig att värdera lägena lite bättre, eftersom han tenderar att dra på sig en del varningar.

De defensiva mittfältarna jobbar på bra, även om de, som jag skrev ovan, kanske hamnar lite fel i positionsspelet emellanåt. Dock står de för en mycket fin arbetsinsats, och jag tycker att vår DJ-norrbage gör sin bästa match i den grönvita tröjan. Jag hoppas, med tanke på hans digra meritlista, att han lyfter sig ytterligare ett pinnspel. Det positiva med hans spel idag är att han inte, likt tidigare matcher, slog bort så många passningar. Han var dessutom väldigt lugn med bollen när bollen studsade ut till honom efter några tilltrasslade situationer. JP är också bolltrygg och vinner tillbaka bollarna; numera utan att få varningar. Han är en riktig klippa.

Längre upp i banan står Erik återigen för en fin arbetsinsats, och det är tydligt att han gör mycket nytta. Enda akilleshälen verkar vara målskyttet, kylan framför mål har dessvärre saknats de senaste matcherna. Om han får in bollen oftare, är han en närmast komplett spelare. Samspelet med Kennedy fungerade ganska bra, även om den senare har en bit kvar till toppformen. Med tiden kommer mr. K. visa att han är vår bästa spelar. Men, men... det är en bit kvar till vår bästa spelare...

...nämligen Pablo! För närvarande är han helt outstanding, och det är tydligt att det är just denna spelartyp som vi har saknat de senaste fem åren; en stark bollmottagare som värderar lägena rätt nästan varje gång. Endera håller han i bollen, eller så skarvar han till en bättre placerad spelare. De grönvita valde att att spela upp bollen på Pablo, och, trots att han hade en spelare i ryggen, gick han vinnande ur i stort sett varje situation. Han är så stark i kroppen, och han lyckas, som kronan på verket, att slå bollen till en medspelare nästan varje gång. Därtill är han väldigt teknisk och har ett "utom-superettanaktigt" spelsinne. Jag skulle kunna skriva många fler superlativer (populärt sportuttryck), men hans 3-1-mål summerar egentligen det jag, och många andra, anser om honom. Vi har gjort en kanonvärvning; han är en fantastisk värvning; en spelartyp som vi har saknat i många år. Det är så skönt att kunna "vila bollen" bollen på honom i pressade lägen. Tack, Pablo, för en grym match. Ja, ja, jag ska sluta nu...

Förresten, första gången jag hör Kenta spelas två gånger inför en match. Vad blir det nästa gång?! Två före, en i paus och en efter...

Sov gott, kära vänner!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar