Skön seger och avtackning av Sulan...

Så där ja, då befann man sig återigen i Södertälje för match; andra gången på sex veckor närmare bestämt. Med samma framgång, och samma känsla av glädje. Denna gången gjorde åkte jag med "Kransengänget", vilka för övrigt har ett mycket framgångsrikt lag i division sex i Kransen United (serieledare). Det var ett härligt gäng att åka i; bilen var så full så att en av oss fick sitta på "extraplatsen" i kombiutrymmet! När bilen var "parkad" framför Mediamarkt, så förväntade vi oss ett biljettkaos, men insläppet, med kontanter och utan kvitto givetvis, gick väldigt smidig. Publiksiffran, skulle det visa sig, var tämligen hög, 5300 (1 800 fler än på cupfinalen). Jag hade förväntat mig en officiell siffra på en sisådär 2 000... Hur som helst...

Första halvleken kändes rätt seg och kraftlös ut från vår sida, vi fick aldrig igång något ordnat spel. Syrianska pressade oss ganska högt upp och vår dåliga rörlighet framåt gjorde att uppspelen inte kom till rätt adress särskilt ofta. Som texten avslöjar, menar jag att det inte ska läggas alltför stor skuld på mittbackarna, utan det är viktigt att spelarna längre fram skapar uppspelsalternativ genom att vara rörliga. På högerkanten blev det inte riktigt rätt, det kändes som om Solli och Lincan slogs om samma yta. För att luckra upp Syrianskas vänsterförsvar, hade jag önskat se fler djupledslöpningar från den senare. Samtidigt vet jag inte vilka direktiv Lincan hade fått från bänken... Överlag var det stillastående och Syrianska tilläts att ta över matchen, och därför kändes det logiskt när 1-0 hamnade i Johannes mål. Efter målet ökade vi tempot något och knappt 20 minuter senare kvitterade Lasse norrbagge mycket snyggt; har tyvärr inte sett målet i repris, men det var oerhört stiligt. Efter kvitteringen såg det lite lugnare ut, man kan verkligen säga att målet gav oss lite arbetsro och tillförsikt inför...

... den andra halvleken, som blev så mycket bättre ur grönvit synvinkel. Redan efter fyra minuter blev Lasse norrbagge framspelad av den känsligaste yttersidan jag sett i mannaminne. Guess from who? From mr. Kennedy, of course. Lasse gjorde därefter en imponerande 40-meterslöpning med boll och lyckades trots detta springa sig fri och leverera ett avslut, som dessvärre smet tätt utanför målvaktens bortre hörn. Efter detta, fortsatte vi fortsatta vi att trumma på, och leverera bollar i ett högre passningstempo (ett gammalt Nanneordspråk). De som under denna period låg bakom det mesta var JP och Pablo. JP gör sin överlägset bästa match i Bajentröjan och Pablo visar återigen vägen med två fina mål. Lasse norrbagge, som ikväll gjorde sin bästa Superettanmatch för oss, låg även bakom det andra målet när han fint passade fram bollen till Pablo, vilken la in den utom räckhåll för målvakten. Dessvärre skulle vi återigen falla in i gamla synder efter ett mål framåt; efter dryga minuten replikerade de Galatasarayprydda spelarna på ett misstag i backlinjen. Många är de gånger och årgångar som Bajen skulle ha vikt ner sig efter detta, men inte denna gång. De tog återigen tag i spelet och strax före "Öka takten..." stänkte herr Piñones-Arce in bollen i taket, hans andra mål för kvällen. Målet möttes, återigen, av ett sanslöst jubel och firande från den östra läktaren. En viktig detalj som man kan se av TV-repriserna är Sollis monstruösa löpning som föregick målet, vilken faktiskt möjliggjorde för herr Arce att drämma in bollen. Efter 3-2-målet var det aldrig någon fara, och det är faktiskt tredje matchen i rad som vi lyckas spela av en ledning på ett framgångsrikt sätt. Om sanningen ska fram nu i efterhand, så osade det aldrig katt framför Hopfen efter vårt andra ledningsmål. Tyvärr är det inte en känsla man bär med sig under pågående spel; då är man ju alltid toknervös när bollen spelas runt i backlinjen för att avrundas med en hemåtpass till Johannes. Kennedy avrundade för övrigt Södertäljeutflykten med sitt första bortamål efter ett mycket elegant förstspel av inhoppande Rennie, vilken för övrigt, gjorde ett bra inhopp.

En spelare som förtjänar att hyllas är Johan Persson, han var överallt, och samlade upp varenda förlupen boll. Därtill stöttade han backlinjen i många nickdueller när nummer 23 i Syrianska, "Peter Crouch" byttes in. Johan gjorde verkligen en kanonmatch, han var verkligen överallt, och, som uppställningen på planen avslöjade, så räcker det nästan att ha honom ensam i den defensiva mittfältspositionen; Solli befann sig klart högre upp i banan under den tid han spelade som sittande mittfältare. JP var en riktig dammsugare på planen! Det var tack vare JP som vi lyckades behålla pressen på Syrianska och bollen inom laget, när vi, till synes, hade tappat den. Så fort bollen gled ur våra händer (fötter) var JP där och snodde åt sig den, vilket bidrog till att pressen mot Syrianskas backlinje blev tämligen konstant. Johan formligen åt upp varenda orangegul mittfältare ikväll. All heder åt ditt arbete idag, Johan! Det var hög klass på ditt spel!

En annan spelare som förtjänar att lyftas fram, även om han inte var så dominant i spelet, är Pablo. Med sina synnerligt läckra mål räddade han de välbehövliga poängen åt oss. Han är verkligen en avslutare av högsta rang. Inom vårt säsongskortsgäng har vi en intern tävling där vi gissar hur många mål herr Pablo gör under denna säsong. En av oss, inte jag, är redan avhängd! "Forza, Pablo, in med bollen..."

Fin hyllning av Sulan före avspark, och jag gissar att hans hjärta bultade lite extra för oss denna ljumma majkväll!

Tack alla systrar och bröder för en fin kväll, och tack till dem som kom på den underbart härliga ramsan "Här kommer hjältarna från söder. Från orten, Årsta, Gullmarsplan. Ge oss det enda vi behöver. Bajen och bira, karneval. Heja Hammarby..." Grym ramsa med skönt gung i. Lär er den till lördagsmatchen "Aldrig under 20 000" mot Varberg!