Torstens mål kom verkligen i grevens tid; detta mål gjorde att hemresan blev mycket lättare jämfört med att åka hem med ett mediokert 0-0-resultat. I sanningens namn, får vi vara rätt nöjda med att åka hem från Södertälje med tre pinnar, eftersom spelet hackade betänkligt. Antal passningar och kombinationer i högt tempo var lätträknade; förutom under en 15-20-minutersperiod under andra halvlek då vi pressade ner motståndarna rejält.
Spelet var inte alls något att vara nöjd med, passningsspelet var hafsigt, och felprocenten i passningarna var därför hög. Presspelet var inte heller synkat. Allt detta som har fungerat så bra under stora delar av försäsongen, var som bortblåst under gårdagskvällen. Jag vet inte vad den krampaktiga insatsen beror på. Möjligen var det den höga anspänningen som en premiär kan innebära för pojkar som inte är vana att spela under press. Vad kommer då inte nästa match utsätta dem för?! Jag hoppas att de pratar mycket om den mentala biten under veckan, även om psykologi inte handlar om någon ”quick fix”, som vi hört Nanne säga så många gånger. Krampaktigt var ordet, sa Bull, och de kombinationer som vi så många gånger såg under försäsongen lyste med sin frånvaro. Litade inte spelarena på varandra; trodde de inte att man skulle ta de löpningar som man tagit vid tidigare matcher, ville man spela säkert, etc?! Vem vet...
Beträffande den psykologiska biten, så stod det rätt tydligt att Fuhre var tagen av stundens allvar; han hade väldigt svårt med bollkontrollen, och för ett ögonblick kändes det som om hans brasilianska halva hade stannat hemma igår. Det var idel felstudsar i mottagningsögonblicket. Därtill hamnade vår gode norrman i trångmål vid otaliga tillfällen. Jag hoppas att han kommer tillbaka i gott slag till nästa match. Eller väljer Nanne att spela ”Reine” (som speakern kallade honom) från start mot hans gamla klubb? Nåväl, en dålig match är inget skäl för en petning, men samtidigt kanske Nanne tänker att man kan utnyttja den extra laddning som ett möte med forna klubbkamrater innebär.
En annan detalj som jag tänkte på är samspelet mellan Hopf och backarna; redan första hemlöpningen när Batan kom före sin motståndare, befann sig vår målvakt i en, för honom, konstig position. Dessbättre löste det sig, men från det ögonblicket förstod jag att detta ”missförstånd” skulle få konsekvenser för nästa gång vi skulle hamna i en liknande situation. Och, mycket riktigt, när Theo tog nästa hemlöpning mot en snabbare motståndare, tvekade Johannes så till den milda grad att motståndaren nästan hann emellan. Vid ytterligare ett tillfälle såg det tveksamt ut. Hur som helst, åt samarbetet mellan backlinje och målvakt, måste en del av veckans träning ägnas. Grundregeln skulle kunna vara, om inte läget är uppenbart, vill säga, att Hopfen har en högre utgångsposition och går ut på de löpningar som Theo eller Tuborg tar med snabba motståndarforwards. Däremot ska han stanna kvar när Batan befinner sig i en duell. Givetvis kräver detta en ytlig scouting om vilken kaliber motståndarforwardsen har.
På läktaren var det till en början ett riktigt bra drag, men dessvärre avtog det i takt med att felprocenten i passningsspelet ökade. Började man redan fundera kring huruvida vårt lag, efter de fina försäsongsmatcherna, verkligen var ett lag för den övre tabellhalvan? Dock, under de avslutande 20 minuterna, när bajensupportrar på den andra sidan drog igång växelsånger, nådde stämningen ett härligt klimax. Vem vet, den tolfte spelaren kanske gav laget den energi som var nödvändig för att forcera in bollen. Apropå den tolfte spelaren; normalt sett innebär den en stor fördel för oss, men då Assyriska också hade en tolfte spelare, klädd i svart och rött, blev det svårt för oss. Jag menar, vilket lag i världen med en sådan publik, kan väga upp sitt publikstöd och utnyttja dess fördelar när motståndarlägret har en ”icke-straffblåsande” domare på sin sida? Glenn missade två solklara straffsituationer (framför allt kapningen av Haddad), och det var fler personer än mister ”Malaka”, som ”went bananas” När dessutom Torsten gjordes ner utan åtgärd från domaren, kändes det som om domaren inte skulle blåsa förrän han kände sig 200% säker på sin sak; enligt min erfarenhet brukar det räcka med dryga 80% övertygelse för att blåsa straff. Många talar om charmen med den irrationalitet som den mänskliga faktorn utgör, igår såg jag ingen charm i domarens beteende. Jag vill inte att mitt lags framgångar ska ligga i händerna hos en inkompetent domare. Det är spelarnas skicklighet som ska avgöra, inte domarens tillfälliga nyck. Nåväl, nog om detta; förbundet får väl visa domaren att en fällning innanför straffområdet innebär straffspark!
Bland det negativa finns också en hel del positivt att ta med sig. Jag tycker att JP och TC stod för stabila insatser; den förre vann många kamper på mitten, och även den senare vann merparten av sina dueller. Problemet för TC är, när han befinner sig i hög press, blir överspelad eftersom han inte har någon snabbhet att luta sig emot. Stefan Batan står för en mycket bra kämpainsats och han dominerade sin kant totalt; det är tydligt varför Fuhre har fått direktiv att befinna sig centralt i banan. Varje gång Batan tar sin ”fram- och tillbakalöpning” är jag emellertid livrädd att en ”baksida” ska gå. Hans spelstil är oerhört krävande. På minuskontot finner man hans slarv i de fasta situationerna; den fina frisparks- och hörntouchen från lördagens och söndagens träningar var som bortblåst. Torsten, Timisela och Solli stod för en del fina kombinationer. Problemet var att det vid dessa tillfällen inte fanns tillräckligt med folk i boxen, eftersom Solli då befann sig utåt högerkanten. Solli gör en helt okej insats, även om det stod tydligt att Pablos kreativitet på den positionen är ett måste för att vi ska få igång ett fungerande anfallsspel. Sollis kvalitéer passar längre ner i banan. Johannes Hopf, trots tveksamheten i utrusningarna, räddade oss vid ett par tillfällen, framför allt hans parad på friläget var av yttersta ”galaktiska” kvalitet. Man kan lugnt säga att han vann matchen åt oss. Timisela gör en klart bättre match än jag hade förväntat mig och hans fina inlägg räddar matchen åt oss. Han var löpvillig i offensiven och erbjöd ofta en fin position på sin högerkant.
Nästa omgång erbjuder ett fullsatt Nya Söderstadion. Förhoppningsvis balanserar spelarna njutningen och prestationen på ett bättre sätt.
Slutligen, tack för fina banderoller och en härlig tyst minut. Helt klart värdigt! Jag hoppas att supportersverige under resten av århundradets säsonger tar med sig den speciella känsla från de härliga hyllningarna som uppvisats under den gångna veckan.
Tillsammans kan vi återigen göra fotbollen vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar