Genrepet...

Idag spelades den sista matchen före Superettanpremiären, och likt föregående år stötte vi på Helsingfors; ett lag som är en maktfaktor inom finländsk fotboll.

3-3 slutade matchen efter det att de grönvita tappat en 3-0-ledning under slutkvarten. Man kan, om man summerar matchen, betrakta resultatet som relativt rättvist, med tanke på alla möjligheter som finnarna hade. Att vi gick till pausvila med en 2-0-ledning kändes som en väldigt bra utdelning; domarens straffavblåsning var, i alla fall från min vinkel, något av de mest generösa domslut som ett grönvitt lag någonsin fått med sig. Det kändes nästan genant när den svartklädde pekade på straffpunkten.

Att spela oavgjort mot dominanten inom finsk fotboll är verkligen inte fy skam, men det känns lite onödigt att tappa en 3-0-ledning; vi måste helt enkelt lära oss att med bibehållen energi kunna spela av en match, där vi leder med två, tre mål. Här kan man dra en parallell till sporten handboll; om ett lag leder med tio bollar och slutar spela, äts det målmässiga avståndet snabbt upp. Samma sak börjar mer och mer gälla inom fotbollen; om ett lag slår av på takten, är risken uppenbar att man släpper in några snabba mål. Med andra ord, att kunna spela av en match med ett högt tempo, där man inte backar hem, ser jag nästan som en större utmaning än att spela runt en "parkerat Superettan-buss" i ett högt tempo.

Jag börjar med det negativa under denna match. I framför allt den andra halvleken blev våra backar allt för ofta ensamma mot fyra anstormande gulklädda motståndare. JP och Besara blev oftast överspelade av snabbfotade finländare, vilket gjorde att de kom med full fart mot vår backlinje. "Den täta åttan", som Nanne pratade om, och just den yta som VI skulle utnyttja, utnyttjades istället friskt av våra Östersjökollegor. Både i den första halvleken (finländarna hade då tre feta chanser och en handfull halvchanser) och den andra. Jag har tidigare hyllat samarbetet mellan JP och Besara, men i denna match, mot kvicka motståndare, hängde de inte riktigt med. Det såg något bättre ut när JP och Solli spelade tillsammans som sittande mittfältare under den första halvleken, men även då hände det att de blev överspelade.

Dock, nyttigt med en tankeställare för alla hybrisbajare; vi har en lång väg att vandra, och jag är glad över att Nanne hela tiden försöker ta ned oss på jorden. Det framstod med största tydlighet att försvarsspelet kommer att bli den del som vi kommer att få jobba tuffast med. Jag tycker att vårt återerövringsspel när vi har tappat bollen, fungerar relativt tillfredsställande, men vårt mer avvaktande försvarsspel, d.v.s. när vi inte pressar högt, tenderar att bli allt för stillastående och bolltittande. Nåväl, Nanne har ett fyraårskontrakt, och därmed god tid att styra upp det hela.

Till det positiva. "Totte" från Norge fortsätter att gå från klarhet till klarhet, han stod för två riktiga klassavslut, och ett moget spel. Han kommer att gå långt i sin karriär, och vi får vara glada om han är kvar hos oss när vi om ett år förbereder oss för en allsvensk premiäromgång (jinxvarning). Han är löpstark och kombinerar sin spelstil med en mycket fin teknik. Hans norske kompis Fuhre har en enorm potential, och jag ser honom som en startspelare. Idag var han emellertid lite tillkrånglad i sitt spel, och stod för en del onödiga bolltapp. Vi kommer att få oerhörd nytta av honom under säsongen, och han visar att från sin utgångsposition till vänster både kan komma runt på sin kant och skapa oro från mitten.

Två andra spelare som stack ut på ett positivt sätt var Batan och Pablo; den förste var oerhört energirik i sitt spel, och ägde sin kant totalt. Han har en oerhört krävande spelstil, och vi kommer att få stor nytta av honom. Idag stod han för mindre slarv än de tidigare matcherna (förutom det huvudlösa försöket till hemnick till Johannes i den första halvleken), och han slog en del vassa inlägg. Det enda jag är orolig för är att hans frejdiga spelstil gör att han kanske inte kommer att spela alla matcher, d.v.s  att åsamka honom bristningar eller lättare sträckningar i vader och lår. Klotzen kommer att få en hel del att jobba med beträffande Batans ben. Pablo stod för en bra insats, och visar gång på gång vilken spelförståelse han besitter; han värderar nästan rätt varenda gång. När det det ges tillfälle, direktskarvar han bollen, och när det så krävs, håller han i den. En annan sak som han är mästerlig på, är att få ner bollen på fötterna, trots att han får stå ut med hårda knuffar i ryggen.

En nackdel att det blev målmässigt jämnt var att Lincan inte fick komma in och spela åtminstone en kvart. Det kändes som om han inte ville riskera att förlora matchen, och därmed spela safe när finnarna började göra mål. Lite synd, men samtidigt förståeligt!


Slutligen, supportersverige har sorg. Före eftermiddagens allsvenska premiär mellan Helsingborgs IF och Djurgårdens IF, misshandlades en djurgårdssupporter till döds. Våra tankar går till den avlidnes familj, släkt och vänner. Må något liknande aldrig inträffa igen!