Två förlorade poäng...

Det kan tyckas märkligt att skriva så; att ha åkt till Örebro och tagit med en pinne skulle i de flesta sammanhang ses som en framgång för lagen i vår skitserie. Inte för Barcelona, kanske, men för samtliga lag i Superettan, i alla fall. Dels med tanke på närkingarnas tabellplacering, dels med tanke på deras mördande statistik; nio segrar av nio möjliga. Hur som helst, som vi alla vet, så var inte en poäng tillräckligt i jakten på... ja, ni vet; det som vi har jagat under fyra års tid. I och med gårdagens resultat, kommer jakten dessvärre även gälla under det femte året i Superettan, och möjligtvis även ett sjätte.

1-1 kan ses som tämligen rättvist, även om Bajens slutforcering, enbart den, lätt skulle kunna ha renderat tre poäng. Efter kvitteringen hade Hammarby tre kvalificerade målchanser, och i ljuset av detta, samt vad det kommer att betyda för avslutningen av säsongen, kände jag en stor besvikelse när domaren blåste för full tid. Man får något drömlikt i blicken när man tänker på fortsättningen av serien om vi bara hade fått in det där lednings- och, förmodligen, segermålet. Om man ser på matchen i sin helhet, är det helt i sin ordning med delad pott; Örebro ägde första halvleken fullständigt, även om Bajen givetvis enligt matchplanen överlät initiativet till de svartvitklädda. Speciellt matchminut tio till 25 kändes farliga. Bajen tog emellertid tillbaka initiativet efter halva den första halvleken, för att återigen tappa det under de avslutande tio minuterna.

Efter att Dennerby i pausen deklarerat ett fortsatt disciplinerad försvarsspel, så måste ÖSKs ledningsmål ha känts ganska opsykologiskt för Hammarby; redan efter tre minuter fick de in ett skott, som via Theorins ändalykt, retfullt enkelt rullade förbi en ställd Johannes Hopf. Om man tittar närmare på målet ser man att Figge går på samma boll som Guldborg, vilket gör att Örebrospelaren enkelt kan nicka tillbaka bollen till två fristående hemmaspelare, varav den ena, oartigt nog, beslöt sig för att skjuta bollen i mål. Om Figge på ett tidigare stadium sett detta, skulle han ha kunnat gå högre upp i sin markering i första läget. I denna spelsekvens, skulle backlinjen även kunnat ha fått hjälp av det inre mittfältet, som, i mitt tycke, borde ha kunnat täcka upp den ytan. Man såg redan läget komma, när Örebros högerback (?) drev upp bollen på kanten; d.v.s. innan han levererade den fint slagna långbollen in i straffområdet.

Innermittfältet kom också emellanåt för långt ner i sitt spel, och det blev tydligt i jakten på andrabollarna; vid de tillfällen ÖSK slog långa bollar och dessa så småningom nickades bort av våra backar, vann hemmalaget dessa bollar, vilket ledde till fortsatt bollinnehav. Om Nik och Tranberg hade haft en lite högre utgångsposition, skulle dessa bollar med lätthet kunnat ha fiskats upp.

Utvisningen förändrar givetvis matchbilden, även om hemmalaget fortsatte med två anfallare och valde att centrera sitt mittfält. Detta innebar att Hammarby fick större utrymme på kanterna, och det var därifrån de flesta lägen kom. Det är tydligt att Dennerby präntat in vikten av att slå tidiga inlägg, och dessa skulle vid några tillfällen skapa farliga lägen. Dessvärre var målvakt Jansson ofta alert vid dessa tidiga inspel, eller så var våra spelare för sent inne i boxen. I mitt tyckte slogs en del inlägg lite för tidigt under den tiden vi hade en man mer på banan. Vi skulle istället ha kunnat vänta med dessa med syfte att hinna få in mer spelare i boxen. Bajens kvitteringsmål kom efter ett mycket fint kantmål, där Kennedy drivit upp bollen längs vänsterkanten och slagit en mycket elegant höger-utsida till den nyinkomne Schlebrügge. Just Schlebrügge borde få starta i nästa match, eftersom han i stort sett är den enda som kan skapa farligheter på fasta situationer med sitt eminenta huvudspel; det huvudspel som så när renderade i ett 1-2-mål. Om nu inte Jansson hade varit så snabbt på benen, och hunnit boxa bort den. Därtill förfogar Max över den överlägset bästa passningsfoten i backlinjen.

Beträffande våra fasta situationer, känns det som om smekmånaden sedan ett par matcher är över för mister K:; vi skapar inte lika många chanser på våra hörnor som vi borde, dels med tanke på att vårt huvudspel på dessa inte håller särskilt hög kvalitet, dels med tanke på att hörnorna inte alltid håller den nivå som vi har vant oss vid. Vid minst hälften av de tolv (?) hörnorna, skapades ingenting. De var antingen för lågt slagna eller så satsade Kennedy på att skruva in dem i det bortre krysset. Samma kryss som han träffade mot Brage och Degerfors. Det nyss skrivna, känns nästan som att svära i kyrkan, eftersom hans betydelse för laget i övrigt är så stor. Men, men, även solen har fläckar...

Spelarna kan lämna denna match med högt hållna huvuden, alla gav allt, och spelet var stundtals ganska bra; även långa stunder i den första halvleken. Jag har gott hopp om att ett liknande spel kan resultera i många inspelade poäng under de avslutande elva matcherna, samtidigt som det kan vara mentalt påfrestande att veta att man är så gott som avhängda i jakten på... Det gäller att visa stolthet för färgerna, precis som våra fantastiska fans gör i match efter match. 

Jakten på en allsvensk plats kan fortsätta... år 2014! Det står klart efter omgångens resultat. FFF, GIF och ÖSK ångar på, och även om en liten spira av hopp (återigen) skulle tändas vid en eventuell seger mot FFF, så kommer detta, om jag känner de grönvita rätt, att släckas i matchen efter den. Det är så läget är, och det är dessvärre det vi har vant oss vid under den snart fyra år långa ökenvandringen.


Väl mött på hemmamatchen mot FFF; jag tycker att alla ska bege sig dit för att visa den enorma supporterkraft vi besitter.