Säsongens bästa match!

Det dröjde till den sjunde omgången innan vi fick se några mönster i hur el americano vill att hans grönvita mannar ska spela. Emellanåt fick 8 702 åskådare se ett rörligt, kvickt och fyndigt spel från hemmalaget. Och chanser, det skapades verkligen. Framför allt Mikael Rynell var på spelhumör, och om han hade visat samma kyla och fått samma utdelning som han brukar ha på de träningar jag har sett, skulle den nyttige yttermittfältaren ha kunnat göra tre mål. Två av de "missade" lägena var frukten av mycket fina individuella prestationer; i synnerhet den första när han drev bollen längs med straffområdeslinjen för att sedan försöka sig på en lobb i målvaktens bortre hörn. Hans andra läge, friläget, var, i ärlighetens namn, svagt att missa efter en underbar upprullning à la handboll (för att använda Arne Hegerfors uttryck när Brasilien och Careca gjorde mål mot Frankrike i VM-kvartsfinalen 1986). Hammarby hade flera situationer i motståndarens straffområde där framför allt Besara och Sundin visade prov på både fyndigt och rörligt spel. Besara har nu fått några matcher på sig som offensiv mittfältare eller släpande forward, och han, liksom många andra, stod för säsongens bästa match. Besara har ett mer självklart agerande när han har bollen, han tappar den inte lika enkelt och han hittar sina medspelare med fina passningar. Rörligheten samt tekniken är en av hans främsta tillgångar, och jag hoppas att denna match är ytterligare ett led i fina prestationer från hans sida. På minuskontot hittar vi hans tendens att falla för lätt. Enligt de tv-rapporter jag fick, så var det straff när Besara gjordes omkull, men med anledning av hans tidigare historia, krävs det mycket för att domaren ska blåsa. Fel eller inte, avgör själva.

På torsdag är det återigen dags för match, och det är nödvändigt att Greggs mannar hinner ladda om batterierna.

Samtidigt som Hammarby under stundom spelade mycket fin fotboll, ska man vara ärlig och säga att BOIS hade åtminstone fyra riktigt giftiga lägen; två frilägen från varsin kant i den första halvleken, ett mycket bra nickläge samt det, i medier omnämnda (som om det var den enda saken som hände i matchen) ribbskottet i matchens absoluta slutskede. När skåningarna väl spelade sig fram till lägena, fanns inte riktigt skärpan kvar. Även om försvarsspelet under stora delar såg starkt ut, måste Gregg ta fram sina amerikanska analysverktyg och hans och Carlos fyra ögon för att förebygga att sådana situationer dyker upp i Hammarbys egna straffområde.

Timisela, utbytt i 80:e mot BB, gjorde en mycket bra match och hans trygghet med bollen är en viktig ingrediens i Bajens uppbyggnadsspel; i pressade situationer ömsom höll han vårdat i bollen, ömsom spelade den vidare till en bättre placerad medspelare. Bra jobbat. BB hoppade in och stod nästan omgående för en matchavgörande insats när han i en underbar hemlöpning centralt glidtacklade en presumtiv målchans till hörna.

De centrala mittfältarna, framför allt Baggio, var mer involverad än vanligt i uppspelsfasen och lyckades hitta fina spelvägar både framåt och i sidled. Nik stod för några fina raka passningar till Besara som i sin position framför Landskronas backlinje, skapade ständig oreda i motståndarförsvaret. Även defensivt stod Baggio och Nik, i vanligt ordning, för ett gediget arbete; de kämpade, de slet och, framför allt, de vann, i samspel med sin backlinje, tillbaka många bollar. Den enda kritiken som kan riktas, är att det emellanåt fanns ett "hål" mellan vårt mittfält och backlinje, vilket ledde till att motståndarspelarna lite väl enkelt kunde komma rättvända mot vår backlinje.

Stämningen, många har redan skrivit om magin mellan den 60-65 minuten, förtjänar ett omnämnande. Det blir riktigt mäktigt när åtminstone 8 650 åskådare låter ramsan "Hammarby är dom bästa" gunga mellan betongväggarna; i synnerhet under den perioden där alla verkligen tog i. De som varit där känner skillnaden mellan ett vanligt skrikande mellan läktarna, och det skrikande när alla verkligen tömmer struparna med luft för att stötta de grönvita. Jag hoppas innerligen att vi tar med detta till vår nästa hemmamatch, för det är verkligen mäktigt när alla dels tar i för fulla muggar, dels uppmanar alla i deras närhet att skrika ännu högre. Det händer bara på söder. Bara i Bajen, (Kanske) bara på Söderstadion. Förhoppnings vis på Vår Arena. Starkt jobbat, kära vänner.

Slutligen, efter gårdagens match återstår endast tre matcher på vår 47-årige vän; för en vän är det verkligen. Min första match på Söderstadion såg jag 1984, och jag vet inte hur många med- och motgångar vi har råkat ut för. För att nämna något, åren i slutet av 80-talet och i början på nittitalet var riktigt jobbiga, åren mellan 2001 och 2006 riktigt underbara och åren mellan 2009 och 2012 vill jag helst glömma. En liten uppmaning till alla, se till att skänka pengar till tifohinken för ett mäktigt avslutningstifo, se till att masa er till de sista matcherna, se till att sjunga och skrika lika ljudligt som ni gjorde i "magic 60th minute", men, och detta är på blodigaste allvar, ta inte med en kompis som bara vill insupa stämningen på arenan. Alla som är med, ska lära sig de ramsor som vi kör, och ta i för allt vad tygen håller. Ett intressant faktum, som många kanske noterat, är att stämningen ofta blir bättre när vi är runt 8 000, då arenan till den största delen består av s.k. hardcores.


Tack, alla, för en underbar måndagskväll! Nu gäller det att laget ger järnet på torsdag. Forza, alla grönvita mannar, och ni som åker de 50 milen sydväst, jag är grymt imponerade av ert engagemang, sjung fram laget i 95-minuterskampen mot tre poäng.