Jag har inte haft tid att skriva om framgången i bortamatchen mot Brage, och eftersom minnena därifrån var så fina, såväl resultatmässigt som upplevelsemässigt, skriver jag några rader om detta.
Matchen samt tillhörande buss- och förberedelsetimmar var riktigt härliga. Efter en rask promenad var jag framme, och runt 10.30 rullade bussarna iväg från Gullmars. Dagen, och åldern, till ära hade den "lugna" bussen valts för de sisådär 25 milen nordväst. För en tvåbarnsfar var dessa timmar en ren njutning, där man helt och hållet kunde koncentrera sig på sitt bussällskap utan att bli avbruten (OBS, jag gillar att vara pappa). Jag och kollegan pratade hela vägen upp, och det var bonding på hög nivå; allt mellan himmel och jord (mest jord) avhandlades. Därtill avnjöts några härliga öl; allt från Heineiken, via Pilsner Urquell till 1981. Resan upp gick mycket bra; bussen höll, ljudnivån var "pensionärsanpassad" och endast ett busstopp.
Väl framme, drog vi till Restaurang Liljan för att fylla våra magar med, skulle det visa sig, en av de sämsta luncherna i mannaminne; en kall hamburgare med microvärmd (nu är jag snäll) miniklyftpotatis. För att tänka positivt, ett roligt minne i hur dåligt mat kan tillagas skapades i alla fall. Liljan hade tänkt rätt; de var förberedda för anstormning; men de hade glömt att värma maten, och det blev tydligt när man öppnade frigolitförpackningen. Frigolitförpackningen... ja, ni hörde rätt, kändes väldigt McDonald´s à la 80-talet. Nåväl, stämningen på uteserveringen var hög, och vi var väl runt 400-500 personer som njöt av varandras sällskap i det fina vädret. En timme före matchstart var vi väl knappa tusentalet som gemensamt drog till den antika arenan, för att sjunga fram laget till tre poäng. Och tre poäng skulle det bli...
El capo,"Katten", stod för en storstilad insats under matchen, och han gav oss inte en lugn stund. Så fort det blev lite slött, piskade han på. Stämningen blev därefter, och jag kan inte sluta att imponeras av personer som ägnar hela matcher till att se till att sångerna blir så många och högljudda som möjligt. Att han missar matchen, enligt hans utsago såg han endast 30 sekunder av den första halvleken, verkar vara av underordnad betydelse. Hur som helst, en stor eloge till honom. Bra jobbat!
Läktaren var lika undermålig som förra gången, och man kunde verkligen känna hur plankorna höll på att ge vika när vi ömsom hoppade, ömsom sjöng våra sånger. Jag kände mig dock ganska lugn ändå, men det är nära på skamligt att ett Superettanlag inte kan bjuda på en bättre läktare för en månghövdad bortasektion. Det kändes som de sönderhoppade plankorna åkte skytteltrafik till matchvärdarna. Misstänker att Brages enda åtgärd blir att spika fast dem igen. Lyckligtvis kommer vi inte att vara där nästa år ;)
Bajens två mål kändes verkligen som en befrielse; sakta men säkert åt laget sig in i matchen. Den första halvleken, kändes verkligen händelsefattig, men när man ser på sammandraget visade det sig att vi hade tre mycket goda chanser att göra mål. Alla flaggor, all sång, allt hoppande, gjorde att jag inte riktigt noterade det som hände under de första 45 minuterna. Hur som helst, spelet var inte särskilt imponerande; i synnerhet inte under den första halvtimmen. I den andra halvleken spelade de grönvita upp sig, och skaffade sig, tack vare ett tröttkört Brage (för andra matchen i rad möter vi ett lag som haft betydligt kortare tid att återhämta sig mellan matcherna), ett stort övertag. Bollinnehavet var stort, och till slut kom även utdelningen; ett kanonfint mål av Lallet, som tyvärr undgick mig då jag befann mig i en ocean av flaggor. Det var för övrigt underbart att se Lallets glädje över sitt hett eftertraktade mål. Fansen var lika lyckliga, och det tog väl, i runda slängar, en minut för honom att slita sig ifrån omfamningarna. Med dryga tio minuter kvar, stängdes matchen definitivt av vår hårt jobbande "Nik, Nik, kanadick, säg Nik, Nik kanadick".
Hemresan var lite lugnare, här gjordes försök till analyser för att förklara utgången av matchen. Det gick väl sådär. Huvudsaken var att vi vann. Vi stannade till vid McDonald´s i Hedemora och det är en grov överdrift att hävda att personalen var förberedd på en anstormning från cirka 200 bajare. De unga tjejerna, med Julia i spetsen, gjorde dock ett mycket gott dagsverke, trots att de under trekvart fick jobba "häcken av sig". "Kassajulia" lyckades till och med få tyst på de bajare som, i hennes tycke, tryckte på för mycket och fyllde struparna med för mycket sång. Klockan 22.57 stannade bussen vid Gullmarsplan, 13,5 timmars resande var till ända.
Jag önskar tacka alla inblandade för en mycket trevlig resa och ett lyckat arrangemang. Nu gäller det att den positiva trenden håller i sig till måndagsmatchen mot Landskrona. Jag ämnar avlägga ett besök på Årsta på lördag, för att kontrollera att de sköter sig.
Vi ses i vimlet på måndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar