Lämna bekvämlighetszonen!

När man slår upp ordet "bekvämlighetszon" eller "komfortzon" på nätet hittar man följande förklaring: "Ett beteendetillstånd där en person agerar enligt ett orosneutralt tillstånd, och där han eller hon använder ett antal beteenden som levererar en stabil nivå på ett framträdande; utan risk. En persons personlighet kan beskrivas genom hans eller hennes komfortzoner."

Detta var de första jag tänkte på, både under det att jag såg matchen, och efter det att slutsignalen ljudit från domarens pipa. Bajen säkerhetsspelade matchen igenom, knappt någon ville ta ett eget ansvar för att förändra matchbilden och, hör och häpna, kanske göra ett mål. Det var idel enkla passningar till en stillastående lagkamrat, som, trots att den hade ett läge att slå ut sin spelare, valde det enkla alternativet att passa hem till en stillastående spelare. Bekvämt var ordet... Spelarna ville/vågade inte ta egna initiativ, utan valde uteslutande att förlita sig till sina, jajamänsan, stillastående kollegor. Vid åtskilliga tillfällen valde exempelvis Kennedy, Nik, Figge att avancera en bit med bollen tills en motståndare dök upp. Istället för att söka utmana eller spurta förbi, valde de att spela bollen till en medspelare som, just det, stod bakom honom. Besara valde även han, samma taktik, att spela inom komfortzonen. Jag vet inte om det berodde på att spelarna var nervösa, men denna uppskrivna elva borde kunna prestera ljusår bättre fotboll än den vi såg igår. Idélöst och chansfattigt.

"Spelet gick i snigelfart", som en av de stora dagstidningarna skrev i morse. Bajen dominerade spelet totalt mellan minut 10 och 70, och det gjorde att spelarna kände sig, ja just det, bekväma. "Om vi bara håller i bollen lite längre, så kommer nog någon annan i mitt lag att göra mål", verkade spelarna tänka. Jag minns en situation i slutet av den första halvleken när bollen befanns sig i den grönvita backlinjens ägo ungefär på mitten av egen planhalva. LSKs spelare stod ett par meter in på på bortalagets område, det vill säga på ungefär 25 meters avstånd. Läge för våra backar att avancera, med andra ord. Istället valde backlinjen att passa varandra; på behörigt avstånd från närmaste motståndare. Vid några tillfällen gick till och med bollen bakåt. Var fanns viljan att gå framåt, och kanske, riskera att slå en passning som eventuellt skulle nå en medspelare i en bra position? Givetvis kan man, med ett annat perspektiv, skylla på en icke-befintlig rörelse hos de övriga. Hur som helst, våra backar är så pass spelskickliga att de måste våga sätta sig i lite mer utmanande situationer (dock inte dumdristiga). Med backar som vågar ta egna initiativ, som är bollsäkra, läggs grunden till ett bra och rörligt anfallsspel.

De enda två spelarna som enligt mitt sätt att se på saken inte ska skuldbeläggas för ovanstående ovana är Christophe Lallet och Baggio. Den förre försökte i alla fall att hitta på någonting, både när han hade bollen eller när han försökte göra sig spelbar. Baggio jobbade och slet och vann i ensam majestät tillbaka säkerligen 50 procent av samtliga grönvita återerövringarna av bollen. Baggio har ju anpassat mathållningen efter ett liv som elitidrottare, och det märks, han ger ett kvickare intryck anno 2013. Även Castro-Tellos inhopp kan väl ses som en liten injektion, även om hans nonchalans efter en Ljungskilehöra höll på att rendera i ett baklängesmål. I mina ögon skulle det ha varit värt att sätta in Lincan på slutet; en kille som i alla fall inte är rädd att utmana och, med sin snabbhet, sprinta förbi sina motståndare. Gregg borde ha kunnat se att vi var i behov av en liknande spelartyp. Nåväl, det tidiga backbytet, förstörde kanske den möjligheten...

Beträffande anfallsspelet finns det inte mycket att skriva hem om. Den enda vettiga möjligheten till målchans förhindrades av att herr Adelstam, istället för att gå med bollen, stannade upp den och avslutade med ett tamt skott rakt på målvakten. Nahir Besara, om jag inte minns fel, stod för den fina framspelningen. Det blev lite bättre när Adelstam lämnade planen till förmån för Castro, men den sistnämndes energi renderade egentligen enbart i småchanser längs LSKs kortlinje. Väl där, fanns ingen medspelare att spela bollen till. En person som det inte diskuterats särskilt mycket kring, är Erik Sundin. Som någon skrev på bloggen, har Erik setts som självskriven i Bajens anfall, och att det är de andra som får kämpa om platsen bredvid honom. I debatten om anfallskrisen har Erik blivit en sorts helig ko, vars vara eller icke-vara i startelvan inte fått eller har diskuteras. Jag tycker att de senaste matcherna har framstått med allt större tydlighet att även herr Sundin måste börja leverera snart. Han kan inte leva på sitt förflutna som allsvensk spelare samt sina fina mål i samband med de första matcherna i Bajentröjan. Givetvis är han beroende av bra bollar, men när tillfällena dyker upp, måste han vara mer alert. Det enda jag har sett av honom under de två senaste matcherna är två varningar; en för snack och en för filmning. Kom igen, Erik, jag vet vilka kvaliteter du besitter!


I slutet på citatet står det: "Väldigt framgångsrika personer kan på ett rutinmässigt sätt ställa sig utanför dessa komfortzoner, i syfte att uppnå det de vill..." Något för Gregg och spelarna att tänka på under de resterande 29 matcherna som återstår av denna skitserie!