45 minuters promenad till Enskede IP samt 45 minuters promenad hem, kryddat med ett fåtal tempoökningar när ett par större vägar skulle passeras. Jag är benägen att sammanfatta de grönvitas insats på ungefär samma sätt; mestadels en promenad kryddat av någon spontan tanke om att det faktiskt är en fördel om man springer lite...
Efter att under promenaden spelat upp matchen i mitt huvud, är jag lite tveksam till syftet med matchen; vad ville vi egentligen få ut av den här matchen? Betydelsen att få in en match under ett 15 dagar långt uppehåll ska inte underskattas, så om man nu planerar in en match, tycker jag det är av yttersta vikt att man gör något vettigt av den. Med tanke på spelarnas bristande inställning, kan man egentligen inte säga att matchen gav någonting alls; utom möjligen ett försämrat självförtroende inför matchen mot BP nästa vecka. I min vildaste fantasi trodde jag att laget efter de fina insatserna mot FFF och ÄFF skulle sprudla av energi och framåtanda (nåväl), och att de omgående skulle visa att skillnaden i seriesystemet var vida. Därav blev inget!
Visserligen dominerade vi spelmässigt, och utan ett par tveksamma offsideavvinkningar, skulle vi ha kunnat leda med ett par mål. Samtidigt stod EIK för halvlekens största farlighet när en EIK-spelare tog bollen av Kennedy i ett farligt omställningsläge och placeraade bollen i stolpen. En av de få ljusglimtarna var det fåtal gånger som Kennedy hittade Sundin med sina passningar; här har Sundin fått en spelare som tar rätt löpningar, och här har Sundin hittat en spelare som slår rätt passningar. Jag hoppas att vi får ut detta under de återstående 24 poängen som återstår att spela om. Kennedy har dessutom en förmåga att slå precist slagna inlägg från sin högerkant; hårt slagna och hårt skruvade inlägg som hela tiden skapar oreda i motståndarförsvaret.
I övrigt såg spelet ganska stabilt ut under den första halvleken; om man leker med tanken att Hammarby spelade match mot en motståndare från samma serie. Så var som bekant inte fallet, och detta leder till att den nyss nämnda stabiliteten förbyts mot tröghet; vi fick inte igång något passningstempo, vilket lätt skulle ha kunnat utmynna i felplacerade EIK-spelare. Istället så passade man långsamt, långsamt, man vände hem i nio fall av tio; av en enda anledning, enligt mig: ren bekvämlighet. Ingen ville göra det nödvändiga extrajobbet det innebär att vända framåt och göra sin gubbe, ingen ville heller ta jobbet att ta en löpning för att skapa ytor.
Jag nämnde Sundin; dessvärre tycker jag att hans anfallskollega emellanåt gjorde ett ganska kantigt intryck, Adelstam lyckades inte vid särskilt många tillfällen få med sig bollen. Dock, han har rörligheten och inställningen. Jag hoppas dock att Mattias skärper till sig lite i bollmottagningarna och passningsspelet!
Vi passade på att göra fem byten i paus: Guldborg ut, Monday in. Kennedy och Rynell ut, Lincan och Lallet in. Sundin och Adelstam ut, Sinan och Hansebjer in. Under den andra halvleken, när vi åskådare väntade på att division tvålaget skulle tröttna, blev Hammarby allt sämre. Visserligen gjorde vi fem byten, men att släppa in tre mål mot ett på papperet sämre lag, är så långt ifrån godkänt man bara kan komma. Visst stod Lallet för ett par fina aktioner, ett skott i stolpen bland annat, men i övrigt så var prestationen undermålig från vår sida. Att inställning är viktig i dagens fotboll aktualiserades något grymt under onsdagskvällen. Utan att därmed ta något ifrån de svartrödklädda motståndarna.
EIK stod också för ett par byten, och den som imponerade på mig mest var deras nummer 15, som med sin snabbhet hela tiden oroade de grönvitas backlinje. Dessutom jobbade han på bra i defensiven.
Jag vill passa på att tacka EIK för ett härligt arrangemang, den gemytliga idrotssplatsen gästades av ungefär 2 000 åskådare, de flesta bajare, och stämningen var trivsam. En rolig ingrediens var att höra de unga EIK-killarna hålla igång med att sjunga bajensånger. Och detta i EIKs matchdress!! Återväxten är tryggad; i alla fall på läktaren.
Tack även till de tretton bengalerna som i pausen lyste upp det ruggiga höstmörkret!!
På vägen hem gjorde jag något jag inte gjort på en sisådär 20-25 år, för att stilla min hunger pallade jag ett äpple! Smaken var obehagligt sur; att likställas med de grönvitas insats igår kväll!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar