Matchrapport, Landskrona-Hammarby 4-1

Fyra skitmål på grund av ”sloppy defending”. Ganska bra sammanfattning av matchen, kan man lugnt säga. Backar man bandet lite och talar om baklängesmålen, så är det tydligt att Landskronas första mål är ren och skär tur, medan deras andra är frukten av, just det, ”sloppy defending”. Vi får aldrig grepp om bollen i den situationen, trots många möjligheter till det. I andra halvlek fortsätter eländet i de bakre regionerna när Bois skapar tre (i alla fall två) jättechanser; trots att Gregg troligen i pausen pratat om att vi inte ska få se något mer ”sloppy defending”. Trean och fyran är de mest pinsamma, vad är det som egentligen händer vid det tredje målet? Orkar inte ens analysera att Hopfen och Figge inte var helt överens; det såg faktiskt ut som om Hopfen skulle stå kvar långt ut innan Figge nickade hem den. Istället backade Hopf och då var den kvällen förstörd, 3-1; mitt i vår kvitteringsjakt. Precis i det ögonblicket då Hammarby helt och hållet hade tagit över matchen. Bois fjärde mål ska vi inte ens nämna.

Det framgår av yttersta tydlighet att vi har enorma problem med Landskronas omställningsspel, mitt snack innan om att Bajen kanske hade ett spel som passade bättre på bortaplan, fick sig en rejäl törn. Bra analys där! NOT! Om man ska vara helt ärligt skulle hemmalaget, med största möjliga skärpa, kunnat göra ytterligare ett mål i den första halvleken (på inspelet från högerkanten, där Hopf gör en fantastisk räddning) och ytterligare tre i den andra. Oroväckande var att våra båda mittbackar såg så ”sloppy” ut, vi måste helt enkelt, som Gregg sa i intervjun, se till att våra grundpositioner är bättre, så att vi inte blir så straffade när motståndarna ställer om. Som tur har han en hel vecka på sig. Sen, och det måste tilläggas, fick nog mittbackarna inte heller det bästa understödet från sina defensiva mittfältare; det framgick tydligt vid Bois andra mål, där de tilläts anfalla fyra mot fyra. Lätt hänt att det blir farligt då…

Anfallsspelet är jag lite mer kluven till; samtidigt som vi stundom spelar en fin passningsfotboll, där vi totalt dominerar skeendet, är vi också väldigt uddlösa, Sinan kommer aldrig rätt till bollen. Vems fel? Ingen aning, och jag vill inte ens försöka mig på att så här i eftertexterna försöka mig på en vettig analys av det. Å ena sidan hamnar han för nära mittfältarna, å andra sidan kommer inte bollen in i boxen när han befinner sig på rätt plats. Jobbigt läge, med andra ord, och jag gissar att herr Ayranci är lätt frustrerad över situationen. Hur som helst, vi har ingen riktig spets i vårt anfallsspel, och den enda riktiga chans som vi skapar i den andra halvleken är Lallets skott (visst, Forsberg stod för två hyfsade avslut). Castro står återigen för en fin insats, men han är alldeles för ensam; antingen får han bollarna för sent, eller så är medspelarna inte beredda på hans försök till instick. En annan svaghet i anfallsspelet uppenbarade sig tydligt under de sista tio minuterna; när vi äntligen har fyra man i boxen, så slås bollen ändå inte in centralt, utan bollhållarna envisas med att stå och spela kortpassningsspel från kanten och snett bakåt. Där ska bollen bara in i smeten, så att vi åtminstone kan få chansen att skapa något.

Jag vill även passa på att kommentera det som, för oss tv-tittare framgick med största önskvärda tydlighet, Greggs ständiga coachande under matchen; det ropades José hit, Figge dit, Baggio och Lallet någon annan stans, etc, etc... Bra eller dåligt; man kan tolka det lite som man vill. Aktiv coachning eller spelare som inte själva förstår hur de ska placera sig?! Välj vad ni vill; efter en torsk som denna, lutar det åt det senare alternativet. Inte säkert att jag tycker samma sak imorgon, men just nu känns det som om spelarna själva måste vara uppmärksamma på hur de ska placera sig ute på planen. Greggs ropande fungerar på bortaplan, då han hörs, men inte på hemmaplan, så det är upp till spelarna att lära sig den ”formation” som de så ofta tränar på.

Slutligen vill jag understryka följande: Jag vägrar låta mig förledas av det begynnande snacket om 2010- eller 2011-vibbar. Om man drar dessa paralleller, är man inte, likt Bajens försvarare idag, med i matchen. Glöm inte, att under dessa miserabla år, hade vi inte en tillstymmelse till eget spel, det har vi nu; bollinnehavsmässigt har vi dominerat samtliga matcher i år, och vi har stått för en fin fotboll. Konditionsmässigt har vi också visat att vi är långt bättre förberedda än någonsin (?) tidigare. Dock, taktiskt har vi några bitar att fundera på, och Greggs svar på frågan från TV4 Sport huruvida motståndarlagen hade genomskådat Hammarbys spel, var glasklart: "It´s up to us to handle that”. Enkelt, för det är precis vad det handlar om; vi ska inte ändra grunden i vårt spel, utan vi måste fortsätta med vårt rörliga possessionspel. Detta samtidigt som vi måste tvätta bort vår naivitet i försvarsspelet, d.v.s. att ligga lite lägre vid omställningarna, samt vår giftighet i anfallsspelet. Ni minns väl att Bajen från början, fram till träningsmatchen mot BP, ville praktisera ett aggressivt och högt försvarsspel. Det ändrade vi på, och blev genast mer framgångsrika. Samma sak nu, i tre av de fyra senaste matcherna (Värnamomatchen undantaget) har motståndarna fört skyttegravskrig, likt det på västfronten under det första världskriget. Tärningen är kastad, motståndarna har utmanat oss; nu är det upp till oss att, likt efterdyningarna av träningsmatchen mot BP, finna ett motmedel mot lågt liggande försvar. Kära vänner, hav förtröstan, Barcelona jobbar med samma problem…

Återigen, mot 19 poäng!